Om bostäder för personer med utvecklingsstörning

1968 - 1998

 

1. Inledning

I en bostad med särskild service enligt LSS, t ex en gruppbostad, möts flera motstridiga och ibland oförenliga intressen. Den enskildes personliga behov och krav på en bostad ställs mot planerarnas/samhällets skyldighet att tillhandahålla en bostad enligt lagens krav. Samtidigt som bostaden skall vara den enskildes hem är den också arbetsplats för den personal som behövs för omvårdnadsansvaret. Detta betyder bl a också att två tidsaspekter möts: de boendes livsrytm och de anställdas arbetstid. (Litchtwarck, Magnusson, Sandvin och Söder i INTRA 2:97)

I LSS-insatsen bostad med särskild service blir motsatsförhållanden mellan de olika intressenterna särskilt tydlig eftersom bostaden är en angelägenhet, som alla har erfarenhet av och för att den är av så grundläggande betydelse. De individuella förväntningarna och kraven på att få utforma sitt eget liv möter så tydligt kraven och attityderna från makten i form av byråkrati, regler och "vi-som-vet-hur-det-ska-vara"-attityder.

Mot denna bakgrund är det ganska naturligt att det finns en ständigt pågående debatt, där det även inom FUB finns olika åsikter om hur en bostad för personer med utvecklingsstörning skall vara. Åsikter och ställningstaganden formas av faktorer som synen på personer med utvecklingsstörning, rådande konjunkturer och organisationen av omsorger/stöd och service samt den enskildes önskemål och förväntningar.

Följande sammanställning är ett försök att dels ge en återblick på tiden efter 1967 års Omsorgslag och dels genom en litteraturöversikt sammanfatta något av det som skrivits om främst gruppbostäder. Sammanställningen är utförd av FUB Kunskapsservice. Den gör inte anspråk på att vara uttömmande eller att täcka alla aspekter av boendet. Den intresserade hänvisas till den avslutande litteraturförteckningen, som också återfinns i de källor som har använts. Ingen av dessa källor har använts i sin helhet.

2. Det "öppna boendet" - några återblickar.

Två synpunkter på boende

Riksförbundet FUB skriver i ett uttalande i september 1997 med anledning av debatten om den s k Östersundsmodellen eller trapphusmodellen följande: "FUB avvisar standardlösningar" och ".. alla personer med utvecklingsstörning skall respekteras som bostadskonsumenter...". Hur kort vår historia är vad gäller att se personer med utvecklingsstörning som bostadskonsumenter visar ett föredrag inför FUB:s förbundsstyrelse 1980 av Kent Ericsson och Patricia Ericsson.

Föredraget finns i en liten skrift "Två synsätt på boende för personer med förståndshandikapp" (FUBs föredragsserie nr 4.) De båda forskarna arbetade under 70-talet med utformningen av boendeformer och de tyckte sig utifrån sina praktiska och teoretiska erfarenheter utskilja två synsätt på boendet. De talar också om att de under arbetet ofta blivit kritiserade, motsagda och ifrågasatta. Deras slutsatser var då inte okontroversiella.

Omsorgslagen från 1967 föreskrev att personer med utvecklingsstörning skulle ha tillgång till specialsjukhus, vårdhem, inackorderingshem och eget boende. Utgångspunkten för Kent Ericsson och Patricia Ericsson är att det skall vara en social rättighet för utvecklingsstörda att ha tillgång till en bostad samtidigt som man utifrån detta konstaterar att de cirka 10000 personerna på vårdhem och specialsjukhus skall betraktas som "bostadslösa". Vårdhemmet var ingen bostad.

De frågor, som då var aktuella, var dels om utvecklingsstörda skulle bo i det ordinarie samhället eller vid sidan av det ordinarie samhället och dels om bostad i det ordinarie samhället skulle gälla alla utvecklingsstörda eller enbart vissa, dvs vara beroende av grad av utvecklingsstörning. Det är här de två synsätten på boendet kommer in.

Den officiella inställningen kunde karaktäriseras av den s k "vårdtratten", där de i lagen angivna boendeformerna motsvarade olika grader av resurser för det vårdbehov olika personer ansågs behöva. För att få tillgång till "rätt" resurser förutsattes det att personen flyttade uppåt eller nedåt i tratten alltefter den "utveckling" man genomgick t ex från Specialsjukhus till Centralt vårdhem till Lokalt vårdhem till Inackorderingshem och till slut till Eget boende - eller omvänt.

Alternativet till boende utifrån ovanstående kliniska perspektiv utgick, enligt Ericssons, från ett socialt perspektiv, som kräver en stor variation av bostäder med den traditionella bostaden som utgångspunkt. Detta synsätt innebar följande ståndpunkter:

För många föräldrar och för FUB-föreningar, som arbetade för att avskaffa vårdhemmen, hade de argument som Kent och Patricia presenterade en oerhörd betydelse.

Bostadsformer förr och nu

Vid en bostadskonferens anordnad av riksförbundet FUB 1995, Egen bostad med stöd, gjorde Ingrid Dalén en historisk återblick. Ingrid Dalén var under många år riksförbundets vice ordförande och var större delen av sitt yrkesverksamma liv verksam i det dåvarande Bostadsdepartementet.

Hon konstaterar den centrala betydelse bostaden har i våra liv och frågar om det finns någon forskning eller praktiska erfarenheter som talar emot att den egna bostaden har samma betydelse för den som är utvecklingsstörd som för andra. Alla rön bekräftar att vi alla är lika i det avseendet, men sanningen om detta tycks fortfarande vara ganska okänd. Fördomarna är starka.

De sociala målen för den svenska bostadspolitiken ställdes upp i mitten av 40-talet mot bakgrund av den utomordentligt dåliga bostadsstandarden för den stora majoriteten medborgare. Den s k bostadssociala utredningen beskrev i flera betänkanden det eländiga tillståndet och under senare delen av 40-talet tog riksdagen beslut om en lång rad styrinstrument, som skulle göra det möjligt att bygga bostäder åt alla.

En mängd utredningar om bl a hur människor utnyttjade sina bostäder användes för att formulera de krav man skulle ställa i byggnadslagstiftningen. 1976 kom t ex normer om tillgänglighet för rörelsehindrade. Genom folk- och bostadsräkningar kunde man sedan se vilka effekter den sociala bostadspolitiken fick. I dessa folk- och bostadsräkningar fanns det dock en grupp medborgare som bara redovisades som klump. Det var de som bodde på institutioner. Deras bostadsstandard doldes ganska effektivt för svenska folket. Det enda boende som erbjöds dem som inte längre kunde bo kvar i föräldrahemmet var de stora vårdhemmen.

I mitten av 80-talet kom det statliga betänkandet "Bo på egna villkor"(SOU 1984:78) och därefter propositionen om förbättrade bostadsförhållanden för äldre, handikappade och långvarigt sjuka (prop.1984/85:142). En enig riksdag slog fast att "Alla människor, oberoende av behovet av stöd, hjälp och vård har rätt till en bostad med god tillgänglighet och god utrymmes- och utrustningsstandard i en miljö som ger förutsättningar för ett aktivt deltagande i samhällslivet".

Nu skulle även vuxna personer med utvecklingsstörning bli bostadskonsumenter med rätt till en fullvärdig bostad med det stöd man behövde. Även i en gruppbostad skulle den privata sfären vara densamma som ansågs rimlig för övriga medborgare. Riktmärket för antal personer i bostadsgruppen angavs i propositionen till 1986-års omsorgslag till fyra. Grundreglerna för att få statlig finansiering skrevs in i Plan-- och Bygglagen.

Utvecklingen av gruppbostäder

I april 1997 presenterade Socialstyrelsen en rapport från en undersökning av gruppbostäder som fått statligt stimulansstöd. Undersökningen genomfördes av en projektgrupp under ledning av Owe Rören och rapporten gavs namnet "I slott och koja". I rapporten förekommer en kort historik över utvecklingen av gruppbostäder.

Det första inackorderingshemmet öppnades 1965 och kan ses som förelöpare till gruppbostäderna. 1968, när omsorgslagen trädde i kraft, fanns 169 platser i landet. "Inacken" betraktades som en konsekvens av normaliseringsprincipen, men hade ändå vårdhemsavdelningen som grund. Som regel delade fyra personer på en lägenhet med fyra sovrum, delat dagrum, kök och hygienutrymmen. Där fanns också personalutrymmen.

Behovet av platser ökade snabbt och för att spara personal och pengar började man samlokalisera inacken. Två eller flera lägenheter tillsammans med s k ytterlägenheter och baslägenheter för personalutrymmen kunde bilda en organisatorisk bostadsgrupp inom ett bostadsområde eller ett hyreshus. De som behövde minst stöd bodde i ytterlägenheterna och i baslägenheten kunde personer med större omvårdnadsbehov bo. Det handlade om ett differentierat boende som vi idag inte förknippar med normaliseringsprincipen utan istället hade drag av den tidigare nämnda "vårdtratten".

I 1985 års omsorgslag angavs gruppbostad som den enda boendeform för personer med utvecklingsstörning som inte kan bo i egen lägenhet. I förarbetena till lagen användes beteckningen grupphem vilka definierades som mindre bostadsenheter som finns i vanlig bostadsmiljö.

Det var först genom riksdagbeslutet 1985 som personer med utvecklingsstörning fick rätt till en fullvärdig bostad. Det kan var värt att notera att initiativet till radikala förändringar av boendet för personer med utvecklingsstörning varken kom från omsorgsverksamheten eller från intresseorganisationerna.

1991 införde riksdagen statsbidrag för anordnande av gruppbostäder och andra alternativa bostadsenheter om de uppfyllde plan- och bygglagens grundläggande krav på utrymmes- och utrustningsstandard. Detta statsbidrag upphörde i praktiken 1996 när de anslagna pengarna tog slut, men under tiden det fanns byggdes c:a 4000 lägenheter i c:a 1000 gruppbostäder.

Statsbidraget var ett s k tillfälligt stimulansbidrag för att underlätta utbyggnaden av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer. Det hade en viktig styrande effekt på utformningen av gruppbostäder eftersom bidrag inte beviljades till gruppboende med fler än fem platser eller till sådana som samlokaliserades. Socialstyrelsen använde här de normer som angavs i propositionen 1992/93:159 vad gäller gruppbostäder för personer med utvecklingsstörning : "antalet boende i gruppbostad bör vara litet" och "bör utformas och placeras så att de inte får en institutionell prägel". När stimulansbidraget upphörde fanns inte längre något verkligt styrinstrument för att få kommunerna att följa vad som sägs propositionen och därmed kom rapporterna om gruppbostäder med många lägenheter, samlokaliseringar och ombyggda servicehus.

Den lilla gruppens princip

På 70-talet protesterade landstingsekonomerna mot Socialstyrelsens krav på att nya vårdhemsavdelningar inte fick vara större än 8 platser, men verkligheten tvingade fram avdelningar med 4 - 6 platser i början av 80-talet. Karl Grunewald erinrar om detta i en artikel i INTRA nr 1992:B där han också plockar fram den av många glömda "lilla gruppens princip".

Sedan kommunerna blev huvudmän för LSS-verksamheten 1994 har en ström av rapporter kommit om hur man ökar antalet lägenheter i gruppbostäder , samlokaliserar flera bostadsgrupper enligt 60-talsmodell och sammanblandar äldreboende och bostäder enligt LSS. Motiven är desamma som på 60- och 70-talen, dvs att spara pengar, men ger också uttryck för historielöshet och okunskap om - eller nonchalerande av - de erfarenheter som gjorts under de senaste 20 åren. Det kan då finnas anledning att åter aktualisera den "lilla gruppens princip" som var så användbar i argumentationen om vårdhemmens avveckling.

Karl Grunewald hänvisar till en "Handbook of Small Group Research" av A. Paul Hare, London 1976. Hare skriver att man med betryggande säkerhet vet att ju större en grupp är ju mer sjunker kvaliteten på relationerna medlemmarna emellan. Agerandet mellan 3-4 personer i en grupp präglas mer av känslor och hänsyn till varandra än i en grupp om 6-8. Detta gäller för vuxna människor i allmänhet. Det vittnar om stor okunskap att tro att personer med utvecklingsstörning skulle klara av relationerna i en stor grupp bättre än människor utan en funktionsstörning.

Man kan rent matematiskt räkna ut antalet möjliga relationer som kan uppstå i grupper av olika storlek och det är antalet relationer, som måste hållas nere. Det är naturligtvis teori, men visar dock på ett åskådligt sätt gruppstorlekens betydelse. Man bör också hålla i minnet att till antalet människor att kommunicera med i en bostad med särskild service skall också räknas den personal som den enskilde behöver, men som han/hon inte heller kan välja eller välja bort.

Gruppstorlek

Antal möjliga relationer

2

1

3

6

4

25

5

90

6

301

En annan effekt av samlokaliseringar och gruppbostäder med många lägenheter är stämplingseffekten, vilket konserverar grupptänkandet och vårdtänkandet när det gäller personer med utvecklingsstörning. Under tiden när vårdhemsavvecklingen kom igång pågick i många landsting en ständig FUB-kamp för att förmå landstingen att inte bygga om nya vårdhemspaviljonger till inack eller gruppbostäder eller att inte bygga gruppbostäder efter samma ritning och med det gula eller röda "landstingsteglet" över hela länet. I Norge kallas de "märkelappshus" dvs hus med den tydliga etiketten att här bor annorlunda människor!

3. Handikapputredningen och LSS-propositionen.

I förarbetena till LSS beskrevs gruppbostaden, som den lämpliga formen av bostad med särskild service för personer med utvecklingsstörning. Bostaden skulle vara integrerad i vanlig bostadsbebyggelse och bestå av ett litet antal fullvärdiga lägenheter med gemensamma utrymmen. Med fullvärdig bostad menas att den uppfyller plan- och bygglagens normer för vanliga bostäder.

I förarbetena beskrevs gruppbostaden ganska ingående. De gemensamma utrymmena skulle vara en samlande punkt och vara så stora att alla som bodde i gruppbostaden skulle kunna delta i aktiviteter tillsammans. Badrum och sovrum skulle vara så stora att det fanns plats för skrymmande hjälpmedel, men köksfunktionen hade mindre betydelse.

Denna nya gruppbostadsmodell, som uppfyllde lagens krav på fullvärdig bostad, skapade förutsättningar för att leva ett eget liv samtidigt som den gav möjlighet till gemenskap. Detta öppnade också möjlighet för personalen att utforma sitt arbetssätt efter den omvårdnadsideologi de omfattar när det gäller betoning av det kollektiva respektive det individuella perspektivet. En rad utvärderingar och undersökningar av kvalitén i gruppbostäder har just riktat in sig på integritetsaspekter och den enskildes möjlighet till självbestämmande och kontroll över sitt eget liv.

Den sammanhållna gruppbostaden, som den "lämpliga" formen av bostad, har efterhand ifrågasatts från flera håll och utifrån skilda utgångspunkter. Kommunerna söker billigare alternativ för att tillgodose behovet av bostad med särskild service och enskilda personer med utvecklingsstörning eller deras anhöriga söker mer individuella bostadsalternativ. I den tidigare nämnda undersökningen, som Socialstyrelsen genomfört, framkom bl a att de gemensamma utrymmena ofta inte användes i den utsträckning som lagstiftaren förväntat, men att det också fanns exempel på gruppbostäder som betonade gemensamhetsaspekten samtidigt som man gav ett bra individuellt stöd. Socialstyrelsen drar slutsatsen att de sammanhållna gruppbostäderna kanske behövs för färre än man tidigare trott och det inte är den ideala bostadsformen för alla personer med utvecklingsstörning.

LSS/LASS och annan samtidig lagstiftning öppnade nya möjligheter att ordna sitt boende och att inte vara beroende av de kommunala alternativen. Assistansreformen gav många möjlighet till egen bostad med stöd av sina personliga assistenter och andra kunde bilda privata bostadskollektiv, som gav dem ett större inflytande över sitt boende. Riksförbundet FUB:s ordförande Elaine Johansson har beskrivet några modeller för bostadskollektiv i skriften "Vi fick välja bostad, varandra och andra - tre exempel på boendekooperativ för personer med utvecklingsstörning".

4. Modelltänkandet

Ända sedan samhället tog på sig ett ansvar för personer med utvecklingsstörning har de varit hänvisade till de "modeller" samhället på grund av samhällsyn, vårdideologier och konjunkturer har byggt upp. Vårdhem, specialsjukhus och internat började på 60 - 70-talet ersättas av "vårdtrattens" inackorderingshem, vilka i sin tur utvecklades till dagens gruppbostäder och en allt större fokusering på de individuella behoven. Ännu 1998 finns dock vårdhem för personer med utvecklingsstörning kvar och först nu har beslut fattats om att det sista vårdhemmet skall vara avvecklat år 2000. I stora delar lever vårdhemstänkandet och tankar om det "lämpliga" boendet för personer med utvecklingsstörning kvar .

Hur snabbt modelltänkandet kan slå igenom om de rätta ideologiska och ekonomiska förutsättningarna föreligger visar exemplet med den s k Östersundmodellen eller trapphusmodellen. Den finns beskriven i upphovsmannen Owe Kjellbergs skrift "Vi måste bygga rätt!" Enskilda lägenheter med personligt utformat stöd är inget nytt och efterfrågas av många, men plötsligt började de tränga ut alla andra alternativ. För kommunala planerare på jakt efter billigare alternativ än gruppbostäder med gemensamhetsutrymmen blev trapphusmodellen det "rätta" sättet att bygga. Modellen kunde också appliceras på befintliga gruppbostäder genom att t ex stänga av och ibland också hyra ut de gemensamma utrymmena.

En rad missförhållanden, som detta ensidiga lanserande av en "modell" har lett till, har rapporterats av enskilda föräldrar, FUB och FA -Föreningen Autism. FA ägnar frågan stort utrymme i medlemstidningen Ögonblick 1997:4 . En förälder skriver där: "Efter beslutet om vårdhemmens avveckling svängde pendeln tvärt mellan två ytterligheter. Från institutionens gruppdominans till extrem ensamhet i enskilda hyreslägenheter." Och FUB slår fast i ett uttalande att " Valet av bostad ska styras av individens behov av stöd och omsorg och av egna önskemål. Bostaden ska passa varje individ. FUB accepterar inga standardlösningar".

Planeringen av bostäder för personer med utvecklingsstörning har i mycket styrts av de behov av bostäder som uppstått genom vårdhemsavveckling och ersättning av gamla inack. Möjligheten för den enskilde att välja bostad efter "behov av stöd och omsorg och av egna önskemål" har hittills varit mycket begränsad. Dagens tonåringar och deras familjer kommer inte att acceptera bostäder som kräver anpassning av individen i de standardlösningar som idag erbjuds. Det återstår att se om dagens styrinstrument för att uppfylla intentionerna i LSS är tillräckliga.

5. Begreppet "hem".

När det gäller vuxna personer med utvecklingsstörda finns mycket undersökt och skrivet om bostad och boende, men sällan något som uttryckligen utgår från att bostaden är personens hem. Det finns gott om "eget boende", "egen nyckel", "egen bostad", "permanent bostad", "inflytande i vardagslivet" och kanske också "hemlik miljö", men det för alla centrala begreppet hem diskuteras inte på samma sätt och i synnerhet inte när det gäller gruppbostäder. Det kan därför finnas anledning att här också belysa aspekten "känslan av hem" och att för personalen är "hem hemma" inte detsamma som "hem borta".

Forskaren Mary Freed Solfeldt har i boken "Vårdbiträde - arbete i eget och andras hem" (1995) intressanta funderingar kring begreppet hem när det gäller hemtjänstens arbete i äldre människors hem. Boken tar inte upp stöd- och servicepersonalens arbete i bostäder för personer med utvecklingsstörning, men även om omvårdnadsbegreppet enligt LSS inte är helt jämförbart med hemtjänstens omsorg borde utgångspunkten "det egna hemmet" kunna vara detsamma.

Vårdbiträden i hemtjänsten utför sitt avlönade arbete i någon annans hem. dvs i "hem borta". Hemmet tillhör det privata där det ingår i föreställningen att det är vi själva som bestämmer. Där har vi en frihet som gör att vi anser oss ha rätt att uppföra oss på ett sätt som vi kanske inte gör på vår arbetsplats - eller i någon annans hem. Mitt hem är min borg - är ett gammalt begrepp.

Hem har med tillhörighet och återvändande att göra och även tillfälliga boplatser kan betraktas som hem om vi har något personligt knutet till boplatsen. Även om tältet på en campingplats kan man efter en dagsutflykt säga att "nu åker vi hem och sover". Vi använder begreppet hem i många olika sammanhang och det kan vara viktigt att på det här sättet resonera kring de olika betydelserna.

Ett hem måste vara knutet till en eller flera levande personer annars är det en hemlik miljö eller ett museum. Man kan inte heller som utomstående se vad som i ett hem är det känslomässigt mest värdefulla för den som bor där. Ett hem behöver inte, varken för en utomstående eller för den som bor där, verka särskilt trivsamt, men ändå är det ett hem. Detsamma gäller tryggheten, som ofta förknippas med hemmet. Fasansfulla saker utspelar sig i hem världen över, så hemmet som sådant är ingen garanti för trygghet och lycka.

För den äldre vårdbehövande, och för personen med utvecklingsstörning i en gruppbostad, förvandlas hemmet så till en arbetsplats. När problem och svårigheter uppstår gör man omorganisationer, utbildar eller diskuterar antal pensionärer per vårdbiträde, men man definierar inte ordet "hem". I varje enskilt fall skulle man, menar Freed Solfeldt behöva ställa sig frågorna: Är detta ett hem och i så fall i vilken betydelse och för vem? I somliga fall skulle man komma fram till att det mer är en arbetsplats där man förvarar gamla. Dessa frågor borde kanske också ställas då det gäller personer med utvecklingstörning i gruppbostäder.

Alla vårdbiträden har ett eget hem - ett "hem hemma". "Hem borta" är ett nytt fenomen i förhållande till "hem hemma" både historiskt och för varje enskild person som möter det. I vilken mån personer med utvecklingsstörning lyckas skapa sig ett "hem hemma" och personalen definierar det som den enskildes hem och därmed själva arbetar i ett "hem borta" borde vara väsentligt för synen på alla former av "boende för personer med utvecklingsstörning".

6. Vad har skrivits om bostäder med särskild service de senaste åren?

Flera av de rapporter, som ligger till grund för ovanstående korta översikt, har omfattande listor på referenslitteratur. Här följer ett urval av dessa litteraturförteckningar grupperade efter de rapporter varifrån de är hämtade.

Ur Socialstyrelsens I slott och koja 1997:

BFS 1993:57

Byggregler

Allmänna råd. Boverket

Björklund E (1995)

Lägenhetskvalitet i 1991 och 1994 års produktion. Före och efter förändringarna av finansierings och byggregler.

BFR-delrapport från projekt 9207521

Björklund E. (1993)

Athena bostäder. 8 jämförelseobjekt på bostadsmässan i Örebro.

R 34:1993

Boverkets Byggregler 94.

Föreskrifter och allmänna råd. BFS 1993:57

Boverket

En egen nyckel.

Studie av 6 gruppbostäder för utvecklingsstörda och gravt rörelsehindrade. Rapport 1994:9

Jarhag S.

Inflytande i vardagslivet - närstudie av tre utvecklingsstördas inflytande i sitt vardagsliv.

FOU Rapport 1993:1 Hälsohögskolan, Jönköping

Jarhag S.

Kunskap om preferenser.

Landstinget Sörmland 1995

Langsten A & Rören O

Vardagsliv i gruppbostad. En utvärdering.

Omsorgsnämnden, Stockholms läns landsting, 1991.

Lidmar Reinius K

8 jämförelseobjekt på byggmässa i Örebro 1992.

Rapport R34:1993

LSS - lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Allmänna råd från Socialstyrelsen 1994:1

Plan och bygglagen

Svenska Komunförbundets lagserie. (1996)

Rören O

Gruppsamtal med utvecklingsstörda.

Natur och Kultur, 1976

Socialstyrelsens Meddelandeblad

Tillfälliga statsbidrag för anordnande av gruppbostäder, nybyggnad av särskilda boendeformer och viss ombyggnad av sjukhem. Nr 9/94

SOU 1991:46

Handikapp Välfärd Rättvisa

Betänkande av 1989 års Handikapputredning. Fritzes förlag.

SOU 1992:52

Ett samhälle för alla.

Handikapputredningens slutbetänkande. Fritzes förlag.

Stenström-Jönsson U-B

Mot självständigare liv? Om nedläggningen av Furuhagens vårdhem för utvecklingsstörda.

Rapport i socialt arbete nr 70/1995.

Socialhögskolan, Stockholms universitet

Umb-Carlsson Ö (1995)

Brukarstyrd Utvärdering och Utveckling - en projektrapport.

FUB

Wuttudal K (1994)

Tjensteyting i boliger til psykisk utviklingshemmete. Nye idealer og dilemmaer.

Allforsk, Trondheim

 

Ur en Egen bostad med stöd, rapport från FUB:s bostadskonferenser 1995:

Ericsson K. och Ericsson P. (1995)

Att äga sin bostad - berättelser från Kaptensgatan på Råå

En projektuppföljning. Institutet Skinfaxe.

Lidmar Reinius K. (1987)

Egen bostad - smålägenheter och kollektivbostäder för ungdomar

Bostadsdepartementet, Ungdomsdelegationen

Svensson Ch. (1995)

Från vårdhem till eget boende

Färm K. (1991-93)

Gäst i verkligheten m fl studier.

Örebro läns landsting, Socialförvaltningen

Tarestad U.

Kvalitet i omsorgerna

Rapportserie nr 7/1994, Vårdhögskolan i Kristianstad

Manhem Frändsjö Ch. och Toftefelt Axelsson B.M.(1995)

Livssituationen för utvecklingsstörda i egen bostad

En undersökningsrapport Riksförbundet FUB

Ericsson K. m fl

Ny vardag och nya livsvillkor

Centrum för handikappforskning vid Uppsala universitet

Om menneskeverd og merkelappshus (1992)

Norsk Förbund för Psykisk Utviklingshemmede

Johansson E. (1995)

Vi fick välja bostad, varandra och andra - tre exempel på boendekooperativ för personer med utvecklingsstörning

Riksförbundet FUB och Studieförbundet Vuxenskolan

 

Ur Kvalitetsutveckling - erfarenheter av att starta en gruppbostad för personer med utvecklingsstörning och psykisk störning (Socialstyrelsen 1996):

SoS-rapport 1991:45

Behandling och Boende inom omsorgsverksamheten

Socialstyrelsen

Färm, K (1991)

Förändringen, Anhörigas synpunkter, tankar och villkor inför en vårdhemsnedläggning Rapportserien nr 15, Social- och omsorgsförvaltningen, Örebro läns landsting

Jansson, A (1994)

Om konfliktsituationer mellan utvecklingsstörda och personal. Planeringsunderlag för en arbetsplatsberedskap.

Social- och omsorgsförvaltningen, Västerbottens läns landsting

Kanold, A (1995)

En efterundersökning av de personer som skrivits ut från Salberga
specialsjukhus 19984 - 1994

Socialstyrelsen

Lindstrand, A (1995)

Kvalitetsutveckling på en gruppbostad för personer med utvecklingsstörning

och psykisk störning

Delrapport från en utvärdering, Socialstyrelsen

 

Övrigt:

Brandin Beltramo M, Johansson M, Anbäcken O (1996)

Kvalitet i omsorgerna

Liber utbildning

Björnehäll, K (1994)

Att bo i egen lägenhet med stöd från gruppbostad

Hälsohögskolan, Jönköping

Ericsson, K och Ericsson, P (1980)

Två synsätt på boende för personer med förståndshandikapp

FUB:s föredragsserie Nr 4

Jansson A (1996)

Konflikter i gruppbostäder - förstå-förebygga-hantera

Socialstyrelsen

Kjellberg O (1996)

Vi måste bygga rätt!

Socialstyrelsen

Lindstrand A (1994)

Mellanboendet på Vårbergsplan Dokumentation av ett boende- projekt

Litchtwarck, Magnusson, Sandvin, Söder

Gruppbostaden - normalisering som disciplinering

Artikel i INTRA 2:97

Riksförbundet FUB

FUB:s målprogram och policydokument - Den goda bostaden

Sundbybergs stad

Boendeprojektet för utvecklingsstörda i Sundbybergs stad (1994-1995)

Tössebro Jan

En bedre vardag?

Utviklingshemmedes levekår etter HVPU-reformen. Kommuneforlaget, Oslo

Uppsala län, länsstyrelsen
Att leva som andra
En rapport om levnadsvillkoren i bostäder med särskild service.
Länsstyrelsens meddelandeserie 1997:15

Ädelutvärderingen 1995:3

Tillfälliga statsbidrag till gruppbostäder, sjukhem m.m.

Socialstyrelsen

 

[Tillbaka till Top] [Tillbaka till Kunskapsmappar]

[an error occurred while processing this directive]