Utdrag ur

HANDIKAPPREFORMEN

SLUTRAPPORT 1997

Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1997:4

I januari 1994 trädde handikappreformen i kraft och regeringen uppdrog åt Socialstyrelsen att följa upp och utvärdera reformen vad gäller de olika insatsernas innehåll, kvalitet och kostnader samt genomförande. Slutrapporten är en kommenterande sammanfattning av en mängd studier som genomförts på olika håll i landet. I rapporten finns en fullständig förteckning över de studier som genomförts.

Slutrapporten kan beställas från Socialstyrelsen, Kundtjänst, 106 30 Stockholm.

Fax 08-663 92 90, Tel 08-783 30 03, e-post kundtj@sos.se

Följande utdrag ur rapporten har utförts av FUB:s Kunskapsservice. Flera av de studier, som slutrapporten grundar sig på finns redan som sammanfattningar i tidigare Kunskapsmappar och berörs därför inte här. En förteckning över dessa artiklar bifogas som bilaga. Kunskapsservice planerar också att återkomma med sammanfattningar av ytterligare studier, som är av särskilt intresse att återge utförligare än vad som kan ske här.

Innehåll
 

  1. Socialpolitik i förändring
  2. Funktionshindrade personer och deras stöd-några statistiska uppgifter
  3. Insatser enligt lag om stöd och service (LSS)
  4. Utredning och beslut - en kvalitetsfråga
  5. Att framtvinga verkställighet - är det möjligt?
  6. Samverkan med intresseorganisationerna prioriteras inte
  7. Sammanfattning av socialstyrelsens slutsatsermed anledning av slutrapport 1997

 Bilaga 1:

Några avsnitt som ej berörs i detta utdrag

 

1. Socialpolitik i förändring

Utvecklingen inom det sociala området har påverkats av flera politiska beslut som förändrat förutsättningarna för en ökad decentralisering under 1990-talet. Kommunallagen 1992 gav kommunerna frihet att utveckla sin egen organisation, vilket bl a medförde att beslutsfunktioner inom kommunerna delegerades till olika verksamheter ute i organisationen.

Politiska beslut har också påverkat kommunernas ekonomi. Ett skattestopp infördes 1990, de öronmärkta statsbidragen till olika verksamheter ersattes 1993 av generella bidrag och 1995 kom ett nytt system för skatteutjämning mellan kommunerna. För den enskilde kommunmedborgaren har den ökade användningen av egenavgifter ofta inneburit avgiftshöjningar och stora skillnader mellan olika kommuner. Allt tydligare uttalas kraven på att den enskilde skall ta ett ökat ansvar för sin egen välfärd, liksom att anhöriga och frivilligorganisationer skall återta vård- och omsorgsuppgifter från samhället.

Tre stora reformer som berör äldre och funktionshindrade har genomförts/genomförs under 1990-talet:

Ambitionen har bl a varit att föra samman och utveckla samverkan med de medicinska och sociala verksamheterna, eftersom personer med funktionshinder ofta har behov av insatser från många håll.
 

2. Funktionshindrade personer och deras stöd -

några statistiska uppgifter

Insamlandet av statistiskt jämförbara uppgifter har avsevärt försvårats bl a på grund av huvudmannaskapsförändringen, som inte var helt genomförd förrän 1996. Då kommunernas verksamhetsstatistik för funktionshindrade redovisades, och redovisas fortfarande i stor utsträckning, tillsammans med uppgifter om äldreomsorgen och saknar relevant åldersuppdelning.

Några av de presenterade uppgifterna kan dock vara av intresse, här återges i huvudsak uppgifter om personer med utvecklingsstörning, dvs personkrets 1.

(Tabellnummer inom parentes hänvisar till Slutrapportens numrering)

Antal personer med beslut om insats enligt LSS i september 1996 - hela riket. (Tabell 2.)
 

Ålder

Personkr. 1

Personkr.2

Personkr.3

Samtliga

0-22

11700

50

1700

13450

23-64

20700

650

4850

26200

65-

2750

50

550

3350

Samtliga

35150

750

7100

43000

Handikapputredningen bedömde att totalt ca 100 000 personer skulle beröras av LSS, varav ca 37000 tillhörde den tidigare omsorgslagen. Ca 7000 personer med psykiska funktionshinder ansågs vara aktuella för LSS-insatser, men av de 7100 personerna ur personkrets 3, som hittills erhållit LSS-insatser, bedöms endast ca 1300 vara personer med psykiska funktionshinder.

Antal personer med beslut om personlig assistans enligt LASS i september 1996.

(Tabell 3.)
 

Ålder

Personkr. 1

Personkr. 2

Personkr. 3

Samtliga

0-22

1436

13

629

2137

23-64

994

353

3506

4981

65-

0

0

0

0

Samtliga

2430

366

4135

7118

 
Antalet personer med personlig assistans enligt LASS, men utan övriga insatser enligt LSS uppgår till ca 3000. Det totala antalet personer som har insatser enligt LSS och LASS uppgår således till ca 46000.

Antalet personer med beslut enligt omsorgslagen 1992 jämfört med beslut om kontaktperson, korttidsvistelse, boende för barn, boende för vuxna samt daglig verksamhet i personkrets 1 och 2 enligt LSS 1996. (Tabell 4)
 

Antal / år

1992

1996

0-20 år

6950

6950

Vuxna

22250

21500

Totalt

29200

28450

Enligt denna tabell har ingen ökning av personer med jämförbara insatser skett under de här åren. Eftersom vårdhemsavvecklingen pågått under den period som jämförs ingår även antalet personer på vårdhem.

Antalet barn och ungdomar som har bostad med särskild service enligt LSS är klart lägre än antalet barn som bodde i elevhem eller familjehem 1992. En jämförelse mellan 1992 och 1996 avseende övriga insatser visar att insatsen kontaktperson står för den största ökningen - från 6300 till 10200.

Antalet personer 21 år och äldre som bodde i gruppbostad/bostad med särskild service eller vårdhem 1992 och 1996. (Tabell 5)
 

Boendeform/år

1992

1996

Gruppbostad/bostad med 

särskild service

9850

11500

Vårdhem

3600

1000

Totalt

13450

12500

 
I januari 1997 fanns sammanlagt 52 vårdhem där det bodde 959 personer. På en tredjedel av vårdhemmen bor fortfarande fler än 19 personer, på det största bor 93 personer. Omvårdnadsbehovet hos dem som bor kvar är inte större än för dem som flyttat. Endast en tredjedel är i pensionsåldern. För 12 av vårdhemmen saknas fortfarande avvecklingsplan. De kommunala huvudmännen jämställer boende enligt LSS med boende enligt SoL och förefaller vara okunniga om att LSS betingar en högre boendestandard. Det har inte heller framkommit att kostnaderna för boende enligt LSS skulle vara avsevärt högre än vårdhemsboende.

3. Insatser enligt lag om stöd och service (LSS)

De insatser som det kan finnas anledning att ta upp i denna sammanfattning är Rådgivning och annat personligt stöd, Personlig assistans, Bostad med särskild service, Daglig verksamhet samt Individuell plan.
 

Rådgivning och annat personligt stöd.

Råd och stöd skall tillförsäkra enskilda insatser av olika experter när de grundläggande insatserna ej räcker till. Det råder dock olika meningar om innehållet i råd och stöd och var gränsen går mellan grundläggande och kompletterande insatser. Enligt specialmotiveringen till LSS är inte "avsikten att ge sjukvårdande behandling eller andra insatser som klart faller under hälso- och sjukvården och inte heller att ge den typ av service som socialtjänsten skall erbjuda eller pedagogiska insatser som hör till undervisning".

Många landsting menar att enskilda i LSS personkrets får sina behov tillgodosedda genom habilitering och rehabilitering, men om detta verkligen är fallet har inte varit möjligt att granska. En studie visar att ett antal handläggare ansåg att barn- och vuxenhabiliteringen var av så god kvalitet att kompletterande insatser inte behövdes. Hälften av de tillfrågade handläggarna informerade i regel inte om LSS för att därmed göra det möjligt för den enskilde att göra sin egen bedömning.

I de 21 landsting som har ansvar för råd och stöd utnyttjas samma habiliteringspersonal antingen insatserna ges enligt LSS eller HSL I de flesta fall finns en öppenhet för att köpa in utomstående expertis om den saknas inom den reguljära verksamheten. Detta gäller även för de större kommuner, som har ansvar för insatsen, men i mycket små kommuner riskerar både barn och vuxna att inte få det expertstöd som behövs. I dessa kommuner är det svårt att upprätthålla tillräcklig kompetens hos dem som informerar.

Socialstyrelsen anser

 

Personlig assistans

Vissa ändringar i reglerna om personlig assistans i LSS och LASS, som avsåg minska statens kostnader med 215 milj kr per år, infördes 1 juli 1996.

De innebar i korthet att:

 Lagändringen har beräknats beröra ca 20% av löpande assistansbeslut dvs ca 1600 av 7000 beslut.

För att få en tidig uppfattning om konsekvenserna av lagändringarna gjordes en urvalsstudie under de tre första månaderna, där 43 personer fått sina beslut omprövade enligt de nya reglerna. Av dessa förlorade en tredjedel helt rätten till assistansersättning, en tredjedel förlorade rätten till assistanstimmar i kommunala verksamheter (barnomsorg, skola, daglig verksamhet) och den resterande tredjedelen fick oförändrad tid i kommunala verksamhet med hänvisning till särskilda skäl. Det dominerande skälet var att den funktionshindrade bedömdes ha behov av hjälp för att kunna kommunicera med andra.

De nya lagreglerna har , enligt denna studie, främst berört barn och yngre personer och 80% av de som påverkats tillhörde personkrets 1 och 2. Det bör understrykas att urvalet bestod av 43 personer och att försäkringskassorna ännu inte var helt klara med diskussionerna om bl a tolkningsfrågor.

En annan studie har följt upp samtliga 152 personer med assistansersättning som fyllt 65 år med avseende på insatser före och efter 65-årsdagen. Före LSS och LASS hade dessa personer kommunal hemtjänst och för de flesta innebar assistansreformen fler timmar och större kontinuitet. Efter 65-årsdagen har två tredjedelar fått hjälp av samma personer som under assistanstiden, men endast 43% har fått hjälp i samma form och med samma antal timmar som tidigare.

De tre viktigaste skälen till att nästan 60% har fått insatser med färre antal timmar eller i andra former anses vara att:

I samma studie har en överslagsberäkning gjorts av hur 65-årsregeln påverkar statens och kommunernas kostnader för de berörda 152 personerna. Beräkningarna tyder på att statens kostnader skulle ha blivit relativt begränsade om de fått behålla assistansersättningen. Detta i kombination med konstaterandet att 65-årsgränsen inneburit en försämrad livskvalitet för de flesta gör att Socialstyrelsen anser att åldersgränsen bör omprövas.

En kartläggning av assistenternas yrkesroll visar på en mängd positiva förhållanden för brukarna, framför allt genom deras större inflytande över insatsen, men också på faktorer som motverkar lagens intentioner. Bland annat genom att den höga personalomsättningen och den låga sysselsättningsgraden utgör ett hot mot kontinuiteten i insatsen. Brister i regelverket för administrationen försvårar framför allt för kooperativa och privata alternativ.

Socialstyrelsen anser
 

 

Bostad med särskild service för barn och ungdomar

Insatsen kan ges antingen i familjehem eller i en bostad ,belägen bland andra bostäder, för ett litet antal barn och med personal för barnens omvårdnad. Det är så gott som enbart barn i personkrets 1, dvs barn med utvecklingsstörning, som har denna insats. I september 1996 bodde 40 barn under sju år, 140 barn mellan 7 och 13 år och 820 mellan 13 och 22 år i någon form av bostad med särskild service.

Länsstyrelserna i Bohus län och i Malmöhus län har tillsammans kartlagt familjehemmen enligt LSS i de två länen bl a vad gäller krav på utredning och uppföljning. De konstaterar att efter det att kommunerna tagit över ansvaret för insatsen har "kulturkonflikter" uppstått mellan omsorgsverksamhetens och socialtjänstens synsätt och traditioner. Genom att det finns konkreta skillnader mellan SoL och LSS och familjehem för barn med funktionshinder har en annan förhistoria än övrig familjehemsverksamhet.

Socialstyrelsens slutsatser är
 

 

Bostad med särskild service för vuxna

Den helt övervägande delen av de som bor i bostad med särskild service är personer med utvecklingsstörning. Någon uppgift om hur många av dessa som bor i boendeformen gruppbostad anges inte.

Länsstyrelserna konstaterar i sina rapporter att även om de flesta bostäder är ändamålsenliga finns risker för ett ökat kollektivt inslag i boende för yngre funktionshindrade. Samlokalisering med äldreboende, andra vårdformer eller daglig verksamhet och korttidsboende förekommer. Alternativen vid vårdhemsavvecklingen följer inte alltid de krav på ett bra boende som lagen föreskriver.

Länsstyrelserna har också granskat de 113 tillstånd till enskild verksamhet - boende med särskild service - som avgivits enligt LSS. Åtta av dessa är gruppbostad för fler än fem personer, 20 innefattar bostäder som ej är fullvärdiga och 12 är samlokaliserade med vård eller annan service. Tillräcklig behörighet hos föreståndare saknas i nio fall.

Socialstyrelsens slutsats är

att det är väsentligt att länsstyrelserna fortsätter att utveckla sin tillsyn över innehåll och utformning av bostad med särskild service.
 

Daglig verksamhet enligt LSS

En enkät till kommunerna visa att ca två tredjedelar av deltagarna har sin dagliga verksamhet i huvudsak förlagd till ett dagcenter och resterande till s k utflyttad verksamhet. I storstäderna är verksamheten i större grad förlagd till dagcenter. Gravt utvecklingsstörda har oftast sin dagliga verksamhet förlagd till dagcenter, men det finns exempel på kommuner som valt att helt flytta ut från dagcenter till arbetsplatser och andra lokaler.

Två tredjedelar av kommunerna erbjuder daglig verksamhet för personer över 65 om de så önskar. Ibland sker detta genom att erbjuda deltagande i ordinarie pensionärsverksamhet. Där menar socialstyrelsen att integrerings- och normaliseringstanken inte bör drivas så långt att brukarna inte får meningsfull sysselsättning.

I enkätstudien framkommer också att kommuner har daglig verksamhet för flera målgrupper tillsammans t ex psykiskt funktionshindrade tillsammans med personer med utvecklingsstörning. Socialstyrelsen anser här att det är viktigt att vara lyhörd för de individuella behoven av innehåll och anpassning.

Angående den s k habiliteringsersättningen rapporteras ingenting annat än att samtliga de kommuner som svarat på enkäten betalade ut ersättning av varierande storlek. ( En FUB-enkät under våren 1997 med uppgifter från ca hälften av landets kommuner visar att två av dessa kommuner inte betalar ut ersättning, att den vanligaste ersättningen är 36 kr per heldag och att variationerna ligger mellan 14 och 46 kr.)

Individuell plan enligt LSS

Individuell plan enligt LSS är inte en insats enligt 9§, men skall alltid erbjudas i samband med att en insats beviljas. Detta gäller även för personer som beviljats insats enligt tidigare omsorgslag. En individuell plan skall vara en samlande beskrivning över de gemensamma överenskommelser som finns över hur den enskildes behov och önskemål skall tillfredsställas. Den skall inte heller förväxlas med t ex individuella habiliteringsplaner enligt HSL eller individuella åtgärdsplaner i skolan.

Socialstyrelsen konstaterar att individuell plan enligt LSS inte har fått någon genomslagskraft. Hösten 1994 gjordes en undersökning bland 117 kommuner. Endast 10 planer fanns då upprättade och hälften av kommunerna hade inga rutiner för detta arbete. Hösten 1996 uppgav 154 i ett urval av 5000 personer att de hade en plan, vilket man dock tror är en överskattning genom att många förväxlat individuell plan med andra planer. En intervju av 266 personer visade att endast två hade individuell plan.

Ofta saknar den funktionshindrade kunskap om möjligheten att begära en individuell plan och ansvariga i kommunen ger inte den information som behövs för att göra det möjligt för den enskilda att själv göra ett val. I rapporten understryks att kommunen under alla omständigheter har skyldighet att informera och att planer inte efterfrågas får inte orsakas av bristande information.
 

4. Utredning och beslut - en kvalitetsfråga

För den enskilde har det stor betydelse hur handläggning och beslut om LSS-insatser sköts, vilket i sin tur ställer stora krav på den personal som har att hantera lagen. De måste dels behärska ett komplicerat regelverk och dels ha insikt i hur det är att leva med stora och varaktiga funktionshinder.

Flera studier som rapporten grundar sig på visar på brister i handläggningen och på olika orsaker till detta genom att:

 Rapporten pekar också på de risker för rättssäkerheten som en bristande handikapp- och handläggarkompetens har. Lagstiftningen förutsätter att bedömning av behov görs individuellt utifrån de konsekvenser funktionshindret har för den enskildes vardag. Lagen avsåg inte att det blir den som bäst känner till ansökningsförfarande och rättstillämpning som får sina rättigheter bäst tillgodosedda. Det finns ett stort behov av företrädare för många funktionshindrade som har svårt att hävda sina rättigheter. Då det har visat sig att ju svårare det är för den enskilde att begära stöd och service, desto större är behovet.

Socialstyrelsens slutsatser är bl a

 

5. Att framtvinga verkställighet - är det möjligt?

Från såväl rättsliga som demokratiska utgångspunkter är det en självklarhet att kommuner och landsting skall verkställa domar. Det ändå inte ovanligt att huvudmännen sätter sig över förvaltningsdomstolarnas domar och beslut.

De beslut som oftast överklagas är beslut om personlig assistans, ledsagarservice, bostad med särskild service och korttidsvistelse. Antalet domar som var gynnande för den enskilde minskade mellan 1994 och 1995 och det finns stora regionala skillnader. Under 1995 fick t ex 6% av de som överklagade i Västmanland gynnande domar jämfört med 45% i Hallands och Kalmar län. Kammarrätterna ändrade var fjärde länsrättsdom under 1995, varav ca 30% till den enskildes förmån. När kommuner och landsting överklagade fick de gehör i 40% av fallen.

Under åren 1994 - 1996 har 110 ärenden överklagats till regeringsrätten, men endast i 7 fall har prövningstillstånd beviljats. Fram till i mars 1997 har två domar som behandlar insatser enligt LSS avkunnats. Båda avsåg vuxna personer med utvecklingsstörning.

Den ena gällde begäran om ledsagarservice för en person som bor i gruppbostad och där regeringsrätten ansåg att insatsen kan behövas för att goda levnadsvillkor skall uppnås när behovet inte tillgodoses på annat sätt.

Den andra domen gällde om resor till och från daglig verksamhet ingick i den avgiftsfria insatsen eller ej. Regeringsrätten uttalade bl a att LSS inte innehåller något om att resor av detta slag ingår i insatser för särskild stöd och service och att det inte skulle strida mot lagstiftningens syfte om avgift tas ut. Socialstyrelsen tillägger emellertid att regeringsrätten uttalar sig i domen endast om en viss typ av resor och domen ger inget stöd för att resor till och från generellt skulle ligga utanför den avgiftsfria insatsen.

Socialstyrelsen har i länsstyrelsernas tillsynsrapporter kunnat konstatera att det finns allvarliga brister vad gäller verkställande av domar som är gynnande för den enskilde. En sammanställning visar att en tredjedel av alla 419 gynnande länsrättsdomar som avkunnades under 1994 och 1995 inte hade verkställts i april 1996. Det finns också domar som avkunnats före 1994 enligt den tidigare omsorgslagen, vilka i mars 1997 ännu ej verkställts.

Socialstyrelsen ser allvarligt på detta och även JO har i ett antal yttranden kritiserat handläggningen. I en tredjedel av alla icke verkställda domar anger huvudmannen resursbrist som motiv, trots de prejudikat som finns. Ett annat vanligt motiv är att den enskilde fått insats på annat sätt. Detta betyder inte att myndigheten fullgjort sina skyldigheter enligt domslutet, såvida den enskilde inte uttryckligen önskat en annan insats.

Det finns stora regionala skillnader även vad gäller verkställigheten:

 

Vilka möjligheter finns det då att med nu gällande bestämmelser framtvinga verkställighet?

Dessa frågor tas inte upp i den rättsvetenskapliga litteraturen eftersom det anses som en självklarhet att den offentliga myndigheten agerar inom lagens ram. Under omsorgslagens tid prövades emellertid ett antal vägar, dock med ringa framgång.

De förtroendevalda är i sina uppdrag underkastade allmänt straffansvar. I 20 kap 1§ brottsbalken finns dessutom bestämmelse om ansvar för tjänstefel och grovt tjänstefel, men bestämmelserna undantar fullmäktigeledamöter från detta ansvar. Ansvarsbestämmelserna kräver att handlingen eller underlåtenheten begås "vid myndighetsutövning" och innebär ett åsidosättande av vad som gäller för uppgiften.

Socialstyrelsen prövade 1993 hos Riksåklagaren en omsorgsnämnds underlåtenhet att verkställa en dom, men RÅ ansåg att nämnden stod i ett sådant lydnadsförhållande till fullmäktiges beslut om budgetramar att den inte kunde handla på egen hand. Det gick därför inte att tillämpa 20 kap 1§ i brottsbalken.

Under omsorgslagens tid vände sig en del enskilda till kronofogdemyndigheterna för att med stöd av utsökningsbalken (UB) framtvinga verkställighet. Ett av dessa fall, från länsrätten i Kalmar, prövades i högsta domstolen (HD), som ansåg att UB i princip kunde tillämpas på domar i omsorgsmål, men att den aktuella domen inte var tillräckligt preciserad ifråga om hur eller var verkställigheten skulle ske. Länsrätten i Kalmar har därefter preciserat tidpunkter och omfattning av t ex korttidsvistelse och informerat om möjligheten att vända sig till kronofogden, men ingen har fram till mars 1997 valt att pröva möjligheten.

De vägar som eventuellt finns tillgängliga för enskilda att tvinga fram en insats är högst osäkra och tidskrävande.

Socialstyrelsen anser

6. Samverkan med intresseorganisationerna prioriteras inte

 
Rapporten ägnar ett avsnitt om samverkan för en ökad kompetens och helhetssyn. I samband med huvudmannaskapsförändringen var samverkan mellan de berörda huvudmännen intensiv, men har sedan avtagit. Trots det ekonomiska beroendet mellan olika kommuner, vilket kom till stånd genom överenskommelser om mellankommunal fördelning, är tendensen att kommunerna ofta själva försöker lösa problem genom att utnyttja egna resurser. Nya samverkansformer håller på att utvecklas mellan kommuner och försäkringskassa och mellan socialtjänst och psykiatri.

I fråga om samverkan med intresseorganisationerna tycks ambitionsnivån från kommunernas sida vara genomgående låg. Företrädare för kommunerna tror inte att samverkan med organisationerna har något värde. Intresseorganisationernas uppfattning om hur samverkan faktiskt fungerar skiljer sig ofta från den som politiker och tjänstemän har.

Socialstyrelsen menar att organisationernas kritik av deras möjlighet till samverkan med kommunerna är befogad och att formerna för denna samverkan måste utvecklas. Man pekar bl a på mer informella arbetsgrupper som komplement till handikappråden och på de samverkansavtal som upprättats i en del kommuner.

7. Sammanfattning av Socialstyrelsens slutsatser med

anledning av Slutrapport 1997

I rapporten formulerar Socialstyrelsen inga konkreta förslag till regeringen, men sammanfattar sina slutsatser under följande rubriker: Konsekvenser för staten, Konsekvenser för huvudmännen tillsammans, Konsekvenser för Landstingen samt Konsekvenser för kommunerna. I detta utdrag har uteslutits några enstaka punkter som inte är tillämpliga vad gäller personer med utvecklingsstörning.
 

Konsekvenser för staten

  Länsstyrelserna bör i sin tillsyn

 Konsekvenser för huvudmännen tillsammans

Huvudmännen bör

utveckla och finna former för bättre samverkan sinsemellan och med handikapporganisationerna

Konsekvenser för landstingen

Huvudmannen bör

 

Konsekvenser för kommunerna

Huvudmannen bör

Bilaga 1.

Några avsnitt som ej berörs i detta utdrag.

Avsnitten om bl a Levnadsvillkor och livsvillkor och Uppsökande verksamhet har inte behandlats i detta utdrag. Vi hänvisar där till följande sammandrag av rapporter som publicerats i Kunskapsmappar från FUB:s Kunskapsservice.

* Lever som andra? Om kommunaliseringen och levnadsförhållanden för personer med ut- vecklingsstörning. Magnus Tideman, Wigforssinstitutet Kunskapsmapp 2:97

* Uppsökande verksamhet och informationsinsatser med anledning av LSS - en delrapport. Barbro Tuvesson. Kunskapsmapp 1:97

* Människosyn och organisation. En jämförande studie mellan två organisationer för utvecklingsstörda efter kommunaliseringen. Staffan Linder, Wigforssinstitutet.

Kunskapsmapp 2:97

* Detta är inte en politisk fråga. Staffan Sandén, Wigforssinstitutet. Kunskapsmapp 1:9
 

[Tillbaka till Top] [Tillbaka till Kunskapsmappar]


[an error occurred while processing this directive]