Ett sammanfattande utdrag från FUB:s Kunskapsservice

FUNKIS -

funktionshindrade elever i grundskolan

SOU 1998:66 - Slutbetänkande av Utredningen om funktionshindrade elever i skolan

Statens offentliga utredningar kan köpas från:

Fritzes kundtjänst, 106 47 Stockholm, ordertelefon 08-690 91 90, orderfax 08-690 91 91.

Inledning

Regeringens uppdrag till utredningen var att utreda hur ansvaret för utbildning och omvårdnad i anslutning till utbildning av funktionshindrade elever skall fördelas mellan stat, kommun och landsting. I uppdraget ingick bl a också att utreda om ansvaret för specialskolorna helt kan föras över till kommunerna, utreda den specialpedagogiska konsulentorganisationen och hur den statliga läromedelsproduktionen kan effektiviseras. Det som gör den omfattande slutrapporten på c:a 500 sidor intressant för en sammanfattning i FUB:s Kunskapsmapp är framför allt den kartläggning som utredningen redovisar av samhällets nuvarande insatser för funktionshindrade elever i skolan och hur dessa har förändrats över tiden.

Utredningen har inte haft i uppgift att utvärdera särskolan som skolform eller kommunaliseringen av den, men "kommittén kan inte underlåta att konstatera att en långsiktig vision om en skola för alla borde innebära en skola där barn och ungdomar inte skiljs åt genom olika skolformer".

Följande sammanfattande utdrag ur betänkandet tar i huvudsak upp områden, som berör elever med utvecklingsstörning. Syftet med sammanfattningen är inte i första hand att redovisa kommitténs ställningstaganden om t ex ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och landsting, utan mera att redovisa delar av det faktaunderlag kommittén har tagit fram.

Historik - från en urvalsskola till en skola för alla

I den utvecklingsplan för skolan, som regeringen antog våren 1997 beskrivs en skola för alla på bl a följande sätt: Målet är en skola där alla elever utvecklar kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som stärker deras förmåga både att anpassa sig till det moderna samhället och delta i förändringen av detta samhälle.

Den grundsyn som utvecklingsplanen ger uttryck för har inte alltid varit rådande. Den obligatoriska folkskolan som inrättades 1842 byggde på principen om alls skyldighet att skaffa sig vissa kunskaper och färdigheter. Folkskolan var bokstavligen en skola för barn av folket, medan barn från de högre samhällsskikten gick direkt till läroverken, ofta efter en förberedande privatundervisning. I slutet av 1800-talet fanns därför två i stort sett parallella skolformer, fristående från varandra. Så småningom skapades en anknytning mellan skolformerna så att läroverken byggde på folkskolan, men parallellskolesystemet behölls ända fram till 1950-talet.

Redan i 1842 års skolstadga fanns möjlighet att anordna "minimikurser" i folkskolan, vilka vände sig dels till fattiga elever, som snabbt behövde komma ut i arbete och dels till barn som "saknade erforderlig fattningsförmåga". De svaga eleverna fick dock inget särskilt stöd. De gick i samma klasser som övriga elever, men kunskapskraven sattes lägre. Elever med funktionshinder stod i praktiken helt utanför skolsystemet.

Den första hjälpklassen inrättades i Norrköping 1879, men först i ett betänkande från 1932 fanns ett förslag till reglering av hjälpklassundervisningen. Motivet för att inrätta separata hjälpklasser var bl a att de mycket svagt begåvade eleverna utgjorde ett hinder i arbetet med övriga elever. De fick dock inte bli en "avstjälpningsplats" för elever med skolsvårigheter i allmänhet, utan skulle vara till för de "debila". Det första lagstadgade erkännande av specialundervisning kom i 1955 års undervisningsplan, men då talade man inte bara om hjälpklasser, utan också bl a om observationsklasser, synklasser, hörselklasser och Rh-klasser. Eleverna gruppades efter sina skilda funktionshinder och behov.

Undervisning för gravt förståndshandikappde barn startade som välgörenhetsinrättningar under 1860-talet. Under perioden 1875-1915 byggde sedan samtliga landsting upp särskoleinternat, vilka präglade särskolan i stort sett fram till tiden efter 1967 års omsorgslag, då lagstadgad rätt till undervisning och sysselsättning infördes för alla utvecklingsstörda. Ett första steg mot allmän skolplikt kom dock 1944, men omfattade endast de "bildbara sinnesslöa". Landstingen fick i uppdrag att inrätta centralanstalter med upptagnings-, skol- och arbetshem.

För döva barn lagfästes den obligatoriska skolgången 1889 och för blinda barn 1896 och undervisningen bedrevs med statliga medel på centrala eller regionala skolor. En motsvarande lag för rörelsehindrade barn kom 1962, men uppbyggnaden av externa Rh-klasser hade pågått sedan mitten av 50-talet.

1962 avskaffades de två skolformerna, folkskola och läroverk, och ersattes av grundskolan. För varje ny läroplan därefter, 1969, 1980 och 1994, har synen på specialundervisningen och därmed dess organisation förändrats i riktning mot individualisering och integrering.

För särskolans del innebar 1997 års omsorgslag en fördubbling av särskolans elevantal fr o m läsåret 1968/69. 1986 fördes regleringen av undervisningen för utvecklingsstörda barn över från omsorgslagen till skollagen och ansvaret från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet, vilket betydde ett första närmande till grundskolan. Målen i särskolans läroplan 1990 (Lsä 90) baserades på grundskolans Lgr 80 och först 1994 fick de obligatoriska skolformerna, grundskola och särskola, gemensam läroplan. Lpo 94 - Läroplan för de obligatoriska skolformerna 1994.

Sverige har ställt sig bakom flera internationella dokument som också handlar om elever med funktionshinder, bl a FN:s Standardregler från 1993 och Salamancadeklarationen från 1994. De ger uttryck för samma grundsyn som den svenska skollagen. Salamancadeklaration fastslår t ex att elever i behov av särskilt stöd måste ha tillgång till ordinarie skolor som tillgodoser deras behov.

Utredningen avslutar avsnittet "Från urvalsskola till en skola för alla" med en diskussion om visionen om en skola mogen för att ta emot alla barn och ungdomar. Man framhåller bl a att man i stället för att koncentrera sig på elevens funktionshinder naturligt utgår från individens möjligheter och starka sidor. I detta perspektiv kan inte längre elever med funktionshinder betraktas som en avvikande grupp inom skolan.

Inte heller kan man fortsätta att tala om elever med funktionshinder som integrerade eller inkluderade. Att använda dessa begrepp ger den felaktiga signalen att eleven egentligen inte hör hemma i den vanliga undervisningsgruppen på samma villkor som sina kamrater.

Det förslag kommittén lägger ligger i linje med ovanstående tankar. Man anser att den nuvarande formuleringen i skollagens s k portalparagraf elever med särskilda behov antyder ett stadigvarande tillstånd hos eleven. Den ger intryck av att åtgärder bör sättas in mot eleven, när det snarare är i omgivningen som åtgärderna skall vidtas.

Förslaget är därför att formuleringen elever med särskilda behov skall bytas ut mot elever med behov av särskilt stöd.

Elever med funktionshinder i dagens skola

Kommittén avgränsar gruppen elever med funktionshinder i skolan till den grupp för vilka funktionshindret kan anses ge handikappande konsekvenser i skolan. För eleverna med flera funktionshinder anser man att termen flerfunktionshinder bör användas istället för det ofta använda flerhandikapp.

I kommitténs uppdrag ingick att kartlägga och analysera samhällets nuvarande insatser för elever med funktionshinder. Ur rapportens översikt över vissa funktionshinder och dess konsekvenser tas i första hand de delar som behandlar elever med utvecklingsstörning upp i denna sammanfattning.

Avsnittet inleds med en kort beskrivning av funktionshindret och några av dess orsaker. I beskrivningen använder man sig av Gunnar Kyléns definitioner av olika utvecklingsstadier. Man konstaterar också att framför allt grav utvecklingsstörning ofta är förenad med andra funktionsnedsättningar t ex autism, dövhet eller hörselskada, epilepsi, rörelsehinder, synskada eller ätsvårigheter. Till följd av detta varierar behoven mycket mellan olika barn med utvecklingsstörning.

Ungefär en procent av samtliga elever i grundskole- och gymnasieåldern finns i särskolan, som består av den obligatoriska särskolan (grundsärskola och träningsskola) och gymnasieskola med nationella, specialutformade och individuella program. Ca 10 procent är grupp- eller individintegrerade och ett fåtal elever med ytterligare funktionshinder går i specialskolan. Ungefär 40 procent av eleverna i grundsärskolan och 84 procent i träningsskolan har ytterligare, i många fall flera ytterligare funktionshinder.

Gruppen elever med utvecklingsstörning är mycket heterogen, vilket innebär stora svårigheter när det gäller att anpassa läromedel. En stor del av läromedlen är av laborativ karaktär där förlopp och orsakssammanhang måste göras konkreta med hjälp av sinnesförnimmelser. För många måste individuella kommunikationssätt utvecklas i samspelet mellan elev och lärare.

Gruppen elever med funktionshinder förändras över tiden bl a på grund av att nya grupper uppmärksammas genom att nya forskningsrön hela tiden tillkommer. Exempel på sådana grupper är elever med grav språkstörning, ADHD, DAMP eller Aspergers syndrom.

Döva och hörselskadade elever med utvecklingsstörning kan få sin utbildning i den riksrekryterande specialskolan Åsbackaskolan. I regel har dock den vanliga särskolan kompetens för att möta dessa elevers behov, men kommittén har funnit en mindre grupp döva och hörselskadade elever med utvecklingsstörning, som trots att de har förutsättningar att tillägna sig ett teckenspråk inte ges denna möjlighet.

Utvecklingsstörning i kombination med andra funktionshinder ställer särskilda krav på specialpedagogisk kompetens. Även om många särskolor, och då särskilt träningsskolorna, har sådan kompetens finns ändå ett behov av konsultativt stöd och kompetensutveckling. Trots att både kommuner och SIH har konsulenter med uppgift att ge detta stöd finns tecken som tyder på att stödet inte alltid når ut. Det behövs här bl a en tydligare ansvarsfördelning mellan de olika huvudmännen.

Den kommunala skolan

Specialpedagogen/speciallärare - nu och i framtiden

Kommittén beskriver en specialpedagog med flera roller - med direkta insatser till eleverna, konsultativt stöd till kollegor och skolans ledning. Kommittén understryker särskilt att kommunerna bör uppmärksamma behovet av specialpedagoger i gymnasieskolan och för elever med flera funktionshinder i skolan.

Antalet specialpedagoger/speciallärare anses ha minskat i den svenska skolan under 1990-talet, men bilden är något splittrad mellan olika kommuner och olika skolformer. Enligt uppgift från Skolverket har antalet lärarveckotimmar med specialundervisning i grundskolan minskat med ca 30 procent och antalet lärare med denna befattning har minskat med 25 procent. Utredningen finner denna utveckling oroande.

I särskolan, och framför allt i grundsärskolan, är det inte andelen lärare med specialpedagogisk utbildning som är det stora problemet, utan snarare inriktningen av denna utbildning. Grundsärskolan får allt svårare att rekrytera specialpedagoger med grundskollärarkompetens i botten. Det är oroande att en allt större del saknar grundläggande kunskaper inriktade mot den åldersgrupp de ska arbeta med. Det är också ett stort problem att få lärare på gymnasienivå med specialpedagogutbildning för den frivilliga särskolan, där tillgången på utbildade lärare är sämre än i grundsärskolan.

Det finns flera skäl till bristen på specialpedagoger med "rätt" utbildning. Utbildningstiden innebär bl a en ekonomisk belastning och ger inte märkbart ökade inkomster efter avslutad utbildning. Allt pekar på att det allt framgent kommer att råda stor brist på specialpedagoger och därtill kommer att medelåldern hos dagen speciallärare är hög och många inom kort avgår med pension.

Kommittén framhåller att det i ett längre perspektiv är viktigt att kommunerna uppmärksammar behovet av specialpedagogisk kompetens. Liksom i arbetslivet i övrigt är det även i skolan viktigt att personer som satsar på utbildning och tar på sig ett utökat ansvar bekräftas både vad gäller befattning och ekonomiska villkor.

Rektor har det övergripande ansvaret

Rektors betydelsefulla roll för att skolan skall kunna svara mot de krav som ställs är fastslaget i skollagsstiftning och läroplaner och bekräftas av både nationell och internationell forskning. I t ex Lpo 94 anges följande punkter som rektor har ett särskilt ansvar för:

Kommittén anser att det inte råder något tvivel om att rektor har det yttersta ansvaret för att elever i behov av särskilt stöd också får det, men konstaterar att rektor inte alltid har kunskap om hur många elever i behov av särskilt stöd som finns på skolan och arten av dessa behov

Det finns således anledning att uppmärksamma även rektorernas behov av kompetensutveckling i fråga om elever med funktionshinder. Rektor bör ha en insikt och förståelse och en kunskap om hur organisationen skall fungera för att få en bra skolsituation.

Elevassistentens roll i skolan

Enligt riksdagsbeslutet i maj 1996 bör personlig assistans enligt LSS/LASS endast under mycket särskilda omständigheter komma ifråga i skolan. Möjligheterna att anställa samma person som elevassistent under skoltid och som personlig assistent under fritid bör utnyttjas.

Elevassistenten ingår i skolans organisation, är anställd av skolan och står under ledning av rektor. Deras uppgifter är inte reglerade i t ex någon förordning och deras arbetsuppgifter varierar från att vara ett generellt stöd för hela klassen till att helt arbeta med en enskild elev. 1996 fanns ca 8400 elevassistenter motsvarande 5800 heltidstjänster anställda i den kommunala skolan. Under 1990-talet har antalet ökat med 140 procent räknat på antalet hela tjänster, samtidigt som antalet elever ökat med 8 procent. Arbetet som elevassistent är i hög grad ett genomgångsyrke, många är unga och saknar utbildning. Denna ökning av antalet elevassistenter har således inträffat under samma period som antalet speciallärarbefattningar minskat med 25 procent.

Kommittén har funnit att det ibland råder motstridiga intressen när det gäller frågan om assistenter i skolan. Skolan vill i de flesta fall så långt som möjligt lösa behovet med egna elevassistenter, men föräldrar vill ofta ha personlig assistans även under skoltid. Skälet till att skolan vill använda sin egen personal beror på man därigenom kan styra över antalet vuxna i klassrummet och hur assistenten skall arbeta för att vara en pedagogisk resurs. Läraren uppfattar ibland den personlige assistenten som ett filter mellan läraren och eleven utan att ha formell möjlighet att påverka assisentens arbete.

Föräldrarnas önskan om att ha personlig assistans grundar sig bl a på det då finns en kontinuitet som de själva har inflytande över och att det är en exklusiv resurs för det egna barnet. Kommittén betonar att skolan är en pedagogisk miljö med pedagogiska mål, men att det är viktigt att stödet utformas efter den enskild elevens behov i nära samråd med föräldrar och elev och att det i vissa fall är befogat eleven och elevens vårdnadshavare ges inflytande över valet av elevassistent.

Principen om att skolan ska stå för assistans hävdas särskilt starkt från företrädare för särskolan. Man menar att det ligger i särskolans uppdrag att ha den kompetens och de resurser som behövs för att ge elever med utvecklingsstörning, ofta kombinerat med andra funktionshinder, det stöd de behöver i skolan.

Kommittén understryker behovet av en ändamålsenlig utbildning och kompetensutveckling för skolans assistenter. Att arbeta som elevassistent är en ansvarsfull uppgift, som kräver kunskaper både om funktionshindret i sig, den egna rollen och insikter om hur man bör förhålla sig till såväl eleven som dennes familj. Kommittén varnar också för risken att man i skolan slentrianmässigt försöker lösa problem genom att anställa elevassistenter. Assistenten skall vara ett extra stöd och får inte ta över det pedagogiska ansvaret från läraren.

Åtgärdsprogram och individuella studieplaner

Både inom förskolan och skolan är de viktigt att det finns någon form av plan för de åtgärder som krävs för barn och ungdomar med funktionshinder, men det förekommer en viss begreppsförvirring när det gäller de olika dokument som finns idag. I skolan förekommer åtgärdsprogram, individuella studieplaner, individuella undervisningsprogram och individuella målprogram. Utöver detta kan för vissa elever förekomma habiliteringsplaner enligt HSL och individuella planer enligt LSS.

Sedan 1980 finns krav på åtgärdsprogram i grundskolan, men krav på sådana finns ej för särskolan. De planer som tillämpas i särskolan kallas individuella undervisningsplaner (IUP) och/eller individuella målprogram (IMP). För gymnasieskolan saknas åtgärdsprogram helt. Särskolans IMP syftar, liksom åtgärdsprogrammen, till att tillgodose de individuella behoven hos enskilda elever och hänsyn skall tas till elevens hela skolsituation.

Kommittén föreslår att kravet på åtgärdsprogram skall gälla alla skolformer och anser att arbetet med åtgärdsprogrammen måste intensifieras. Ett flertal uppföljningar och utvärderingar har visat att åtgärdsprogram inte har gjorts i tillräcklig omfattning och att de fortfarande i allt för hög grad riktar sig mot problem hos eleven och i för liten utsträckning mot elevens hela skolssituation. Det finns också skäl att stärka elevens och vårdnadshavarens ställning i arbetet med åtgärdsprogrammen och bl a tidigt informera föräldrar om dess syfte.

Individuella studieplaner (IUP) i särskolan har i första hand i uppgift att målstyra pedagogiska insatser för enskilda elever i förhållande till kursplaner och studieplaner. Kommittén anser att IUP bör användas för dokument som enbart avser utbildningens innehåll. Åtgärdsprogrammen skall ha en vidare innebörd.

Kontakten mellan skola och hem

I läroplanernas riktlinjer har alla som arbetar i skolan ett ansvar för samarbetet med vårdnadshavarna, när det gäller skolans innehåll och verksamhet. Att vara förälder till barn med funktionshinder ställer stora krav och innebär ofta kontakter med andra berörda inom t ex habilitering, hörselvård eller barn- och ungdomspsykiatri.

Ingen annan än föräldrarna har en kunskap om hela barnet och deras kunskap är unik. Det är därför viktigt att skolan tar tillvara denna kunskap, särskilt gäller detta för elever med funktionshinder. Kommittén föreslår inte någon form av formell reglering, men understryker betydelsen av att elever med funktionshinder och deras vårdnadshavare erbjuds en mer varaktig kontakt i skolan med någon som har ett samordningsansvar. En självklar kontakt med skolan och hemmet är utvecklingssamtalen, som i grundskolan i vissa fall skall resultera i åtgärdsprogram. Kommittén anser att samma koppling mellan utvecklingssamtal och åtgärdsprogram bör gälla även för den obligatoriska särskolan.

Kommunernas styrning av skolan - skolplaner

Avsikten med de kommunala skolplanerna, som infördes i skollagen 1989, är bl a att de skall fungera som planeringsunderlag och ange de åtgärder kommunen tänker vidta för att uppfylla de nationellt uppsatta målen. De skall antas av kommunalfullmäktige och vara styrande för de arbetsplaner som skall finnas i varje skola.

Skolverket har i sina årliga uppföljningar konstaterat att skolplanerna har haft svårt att finna sin form och ännu inte fungerar som de styrinstrument de var tänkta att vara. I uppföljningen från 1995 anges flera allvarliga brister, bl a att prioriteringarna och de politiska ställningstagandena i skolplanen oftast saknade någon form av motsvarighet i budgeten och att uppföljning och utvärdering oftast var bristfällig.

I förarbetena till kravet på skolplaner nämns inte uttryckligen elever med behov av särskilt stöd, men i riksdagen har senare framhållits att ett väsentligt nationellt mål är att ge alla en likvärdig utbildning, vilket förutsätter ett särskilt stöd till vissa elever. Därmed är det också naturligt att skolplanerna redogör för de kommunala målen för elever med funktionshinder.

Skolverkets granskning från 1997 visar att få skolplaner anger konkreta förslag till åtgärder som skall vidtas för att de nationella målen vad gäller stöd till elever med funktionshinder skall uppnås. I de flesta fall upprepar kommunerna de allmänt formulerade nationella målen.

Kommittén understryker att behovet av konkret formulerade åtaganden är särskilt viktigt för denna grupp av elever och anger exempel på vad som det finns anledning att ta upp:

Resursfördelning

På en direkt fråga till kommunerna om hur medel fördelas till elever med behov av särskilt stöd uppger ca hälften av kommunerna att de har en särskild pott avsedd för detta behov. Vissa elever med svåra funktionshinder ställer krav på mycket stora resurser och kommittén understryker att en rektor/skola oftast inte kan lämnas att lösa detta utan särskild resurstilldelning.

På något sätt bör särskilda medel avsättas för elever med omfattande behov, antingen vid den generella resurstilldelningen eller vid sidan av denna.

Kommunernas övergripande organisation

I drygt hälften av kommunerna finns en central befattningshavare med ett centralt ansvar för frågor som rör situationen för elever med funktionshinder. Det kan röra sig om befattningshavare med ansvar för resursfördelningen till elever med funktionshinder, samordningsansvar för elevvården, samordningsansvar för specialpedagoger och ansvarig för särskolan.

Det är, framhåller kommittén, viktigt att föräldrar och personal har en instans i kommunen dit man kan vända sig för att få svar på sina frågor. Det behövs också ett övergripande ansvar för kontakterna med regionala resurscenter och det är viktigt att det finns kompetens i frågor som rör elever med funktionshinder även i den politiska ledningen.

Kommittén föreslår därför att det i kommunerna skall finnas en samordningsfunktion för frågor som rör elever med behov av särskilt stöd, däribland elever med funktionshinder.

Vad bör staten göra?

Kommittén konstaterar i sin genomgång av den kommunala skolan att det finns en rad påtagliga brister hos kommunerna när det gäller att nå de nationella målen för elever med behov av särskilt stöd. Trots detta menar man att en återgång till ökad detaljreglering inte är det bästa sättet att förändra situationen, men att det finns skäl att utveckla statens insatser vad gäller tillsyn, uppföljning och utvärdering.

Kommittén anser att Skolverket varit för passiv i sin tillsyn och mest reagerat på enskilda anmälningsärenden. Skolverket bör därför kunna ta egna initiativ till tillsyn med inriktning på situationen för elever med funktionshinder och i högre grad än hittills uppmärksamma detta vid de årliga uppföljningarna och utvärderingarna.

En fråga som kommittén bedömer som viktig är möjligheten att vidta sanktioner i sådana fall kommuner och andra huvudmän inte lever upp till sin skyldigheter och sitt ansvar. Skolverket har ett uppdrag att redovisa behovet av eventuella lagändringar. Regeringen har också fattat beslut om uppdrag till nationella skolinspektörer som Skolverket skall svara för. En av de tre uppgifterna för dessa inspektörer under 1998 är att uppmärksamma situationen för elever med behov av särskilt stöd, däribland elever med funktionshinder.

Skolverket har dessutom i sin nya instruktion fått uppgiften att utarbeta kommentarmaterial och allmänna råd som stöd till det lokala utvecklingsarbetet.

Dagens organisation för stöd i specialpedagogiska frågor

En av uppgifterna för Statens Institut för Handikappfrågor i skolan (SIH) är att erbjuda kommunerna hjälp och stöd i specialpedagogiska frågor för elever med funktionshinder. Detta sker bl a genom ett antal konsulenter med inriktning mot olika funktionshinder. Stödet kan ges på olika sätt från individuellt riktade insatser till mer övergripande insatser. SIH:s utvecklingsarbete går numera ut på att minska diagnosernas betydelse för arbetsorganisationen, bl a genom att konsulenter med olika inriktning samverkar vid t ex fortbildningsdagar och kring frågor som rör policy och handikappolitiska frågor.

För elever med utvecklingsstörning finns konsulenttjänster för döva-utvecklingsstörda elever, blinda-utvecklingsstörda elever, elever med rörelsehinder i särskolan. För elever med autism i särskolan finns numera också konsulenter. Fältorganisationen består av drygt 120 tjänster där ca 90 är avsedda för förskolebarn med synskada (29), elever med synskada (30) och elever med rörelsehinder (27). För elever med flerfunktionshinder i särskolan finns 20 tjänster.

Konsulenterna i särskolan har ett betydligt större antal elever registrerade på varje tjänst än konsulenterna för övriga funktionshinder, vilket bl a förklaras av att särskolan har tillgång till egen specialpedagogisk kompetens i högre grad än övriga skolformer. Särskolans konsulenter arbetar också mer som konsulter till lärarna än med undervisning av individuella elever.

Vid varje riksrekryterande specialskola skall finnas specialpedagogiska resurscentra, vilka i första hand skall arbeta med specialpedagogisk utredning och träning samt information, utbildning och fortbildning för elevernas vårdnadshavare och lärare. Vid Åsbacka skolan finns t ex resurscenter för döva och hörselskadade barn och ungdomar med utvecklingsstörning och vid Ekeskolan för synskadade med ytterligare funktionshinder

Vid sidan av resurscentren finns flera kunskapscentra med statligt bidrag, främst inriktade mot hörselskadade och rörelsehindrade, men nu också ett center för elever med autism.

Kommitténs överväganden

Kommitténs uppdrag var bl a att granska ansvarsfördelningen mellan de olika huvudmännen för stödorganisationen och förslå de förändringar som kan behövas. Man redogör också för de problem den nuvarande organisationen kan förorsaka. Det är t ex inte lätt för den enskilde läraren, specialpedagogen eller rektorn att veta vart man ska vända sig. Svårigheterna är särskilt tydliga när det gäller elever som inte tillhör de "traditionella" grupperna eller de som har flera funktionshinder. Ingen har formellt ansvar för att samordna insatserna. Vilken organisation som har ansvar för stödet kan också skilja sig beroende på om det handlar om ett förskolebarn eller ett skolbarn.

Kommittén understryker det kommunala ansvaret för att det finns kunskap redan i arbetslaget. Statens insatser skall ses som ett komplement, där spetskompetens erbjuds kommunerna i de fall dessa inte utan stöd kan bygga upp sin egen personals kompetens. Man föreslår också en ny nationellt sammanhållen organisation med en förstärkt regional förankring. För att ge elever med funktionshinder förutsättningar för en likvärdig utbildning krävs många olika och samverkande insatser, både inom skolan och mellan skola och andra aktörer. Kommitténs olika förslag redovisas inte i detta sammandrag.

Lärarutbildning och lärarfortbildning

Lärarutbildningens inriktning och kvalitet är ett viktigt medel för statsmakterna att upprätthålla de nationella målen för en över hela landet likvärdig skola. Kommittén granskar dagens utbildning och i synnerhet de specialpedagogiska inslagen i utbildningen.

Grundutbildningen

I den grundskollärarutbildning som inrättades läsåret 1988/98 ingick enligt utbildningsplanen 10 poäng specialpedagogik, vilket dock inte fått något större genomslag i utbildningen. I de utvärderingar och studier som gjorts efterlyser de studerande bättre kunskaper i specialpedagogiska frågor och de flesta har svårt att ange hur specialpedagogik hade tagits upp i utbildningen. De flesta känner att de har en dålig beredskap inför uppgiften att undervisa elever med funktionshinder och efterlyser en annan handlingsberedskap för detta. Även t ex skolledare, gymnasielärare och förskollärare betonar i olika undersökningar vikten av ökade specialpedagogiska kunskaper.

Varje universitet och högskola har i dag det fulla ansvaret för sin utbildning fram till de examina som regeringen fastställt i högskoleförordningen. Grundläggande lärarutbildning finns på sexton orter och i de flesta fall framgår det inte klart vilka specialpedagogiska moment som ingår i utbildningsplanerna. De talar i allmänna ordalag om "en skola för alla", "elever i behov av särskilt stöd" och de områden som lyfts fram är särskilt läs- och skrivsvårigheter och matematiksvårigheter. Ett undantag är högskolan i Jönköping som har en obligatorisk 10 poängskurs i "Specialpedagogik och utvecklande arbetssätt". Även Stockholm och Härnösand anger 10 poäng i sin grundutbildning, men uppdelat på olika sätt.

Specialpedagogutbildning

Den tidigare speciallärarutbildningen ersattes 1990 av en specialpedagogutbildning, som innebär en förskjutning av yrkesrollen från att ha varit undervisande till att också vara handledare och konsult. Utbildningen finns idag på fem lärarhögskolor, Malmö, Göteborg, Örebro, Stockholm och Umeå. Högskolorna har något olika inriktningar mot olika diagnoser, komplicerad inlärningssituation, dövhet/hörselskada, synskada och utecklingsstörning. Inriktningen mot utvecklingsstörning finns på alla orterna utom Örebro, endast Stockholm erbjuder samtliga inriktningar. För att bli antagen till utbildningen krävs att har en grundutbildning som lärare, förskollärare eller fritidspedagog och att man har grundläggande behörighet för högskolestudier.

Som mål för att få specialpedagogexamen (minst 40 poäng) med inriktning mot utvecklingsstörning anges följande:

Vid flera högskolor finns eller planeras ämnesstudier i specialpedagogik som leder till kandidat- respektive magisterexamen och som ger behörighet till forskarutbildning.

Utbildning av talpedagoger

Talpedagoger har funnits sedan 1962 och utbildningen omfattade fram till 1989 ett års studier efter lärarutbildningen. Dagens utbildning består av en termins påbyggnad av specialpedagogutbildningen med en kurs med inriktning på tal, språk och kommunikation. Nedskärningen från ett år till en termin har väckt stark kritik.

Det är viktigt att skilja på talpedagoger och logopeder, även om de delvis arbetar med samma elever, Logopeden har, i motsats till pedagogen, en medicinsk examen med tvärvetenskapliga inslag. Utbildningstiden är fyra år.

Utbildning av skolledare

Den förändrade styrningen av skolan innebär inte bara en förändrad ansvarsfördelning mellan stat och kommun utan också en förändrad ledningsfunktion i skolan. Rektors ansvar för skolutvecklingen fastställs i skollagen och förtydligas bl a i läroplanerna Utbildningen genomförs som fortbildning/kompetensutveckling på uppdrag av Skolverket.

Utbildningen syftar bl a till att rektor skall fördjupa sina kunskaper om och sin förståelse av de nationella målen och skolans roll i samhället. En utvärdering visade att det är ganska stora variationer mellan de olika utbildningsorterna bl a vad gäller i vilken grad de tar upp de olika måldokumenten. Som tidigare framhållits anger skolledarna att de inte har tillräcklig handlingsberedsakp för att möta elever med funktionshinder i skolan.

Regeringen har nyligen angivit att en ny skolledarutbildning, som ger akademisk specialistkompetens i pedagogiskt ledarskap, skall inrättas.

Kommitténs överväganden

Kommittén lämnar ett antal förslag som man anser att Lärarutbildningskommittén bör beakta i sitt utredningsarbete, bl a följande:

Kommittén tar bl a upp den hotande bristen på specialpedagoger i särskolan och särskilt bristen på skollärare med grundskollärarutbildning i botten. Grundsärskolan rekryterar i dag i allt större utsträckning lärare med förskollärarutbildning som bas. Dessa lärare i grundsärskolan kan behöva en påbyggnadsutbildning som riktar sig mot de åldersgrupper de har att undervisa. För att snabbt få fram de lärare som behövs i grundsärskolan kan kommittén också tänka sig att det redan i grundutbildningen ges möjlighet att välja en inriktning mot att i första hand undervisa i grundsärskolan.

Man menar vidare att det måste göras attraktivt att vidareutbilda sig till specialpedagog och att alternativ måste erbjudas till den traditionella utbildningen vid vissa utbildningsorter. Familjesituationen kan för många lärare göra att en längre vistelse på annan ort kan vara problematisk och då kan bl a olika former av distansutbildning vara ett alternativ.

Kommunerna kan bidra till att fler söker till specialpedagogutbildningarna genom att utnyttja möjligheterna i löneavtalet från 1996, vilket bl a innebär en avreglering av löne- och arbetstidssystem. Kommunerna har här helt nya möjligheter att t ex använda sig av stödjande arbetsledning, individuella löner och kompetens- och karriärutveckling.

Kompetensutveckling i frågor som rör elever med funktionshinder har hittills haft en låg prioritet både från kommunernas och Skolverkets sida. Det finns enligt kommitténs uppfattning behov av att satsa på en allmän kompetensutveckling för all personal inom skolan om elever med funktionshinder.

[Tillbaka till Top] [Tillbaka till Kunskapsmappar]

[an error occurred while processing this directive]