Tyst... nu talar vi!

Ett projekt om tonåringar med utvecklingsstörning och deras föräldrar.

Lars-Erik Gotthard, Aina Larsson, Mats Alehed,

Cilla Andersson och Birgitta Spjut Jansson

Lysekils Socialförvaltning 1995-1996

I januari 1995 startade på Socialförvaltningen i Lysekils kommun "tonårsprojektet - stödåtgärder för familjer med hemmaboende utvecklingsstörda tonåringar".

Projektet har pågått i två år med stöd av stimulanspengar från Socialstyrelsen för utveckling av habiliteringsinsatser och medel från Sävstaholmsstiftelsen.

I tonårsgruppen arbetade Mats Alehed och Aina Larsson. Båda har flera års erfarenhet av arbete bland personer med utvecklingsstörning. Lars-Erik Gotthard och Cilla Andersson arbetade tillsammans med föräldrarna. Lars-Erik är socionom och arbetar som verksamhetschef inom kommunens handikappomsorg. Cilla arbetar som föreståndare på en gruppbostad. Birgitta Spjut Jansson är psykolog och svarar för projektets utvärderingsdel med bland annat omfattande intervjuer med tonåringarna och föräldrarna.

Kunskapsservice har valt att göra en sammanfattning av ovanstående projekt då vi tror att detta är det enda projekt som bedrivits kring tonåringar med utvecklingsstörning och deras föräldrar. Syftet med projektet har varit att lyfta fram tonårstiden som viktig även för unga med utvecklingsstörning.

Vår sammanfattning handlar främst om syfte, mål, metod och resultat i projektet. Hela projektredovisningen har även en utförlig studie över "normal" tonårsutveckling och detaljerad beskrivning av tonårsträffarnas och föräldraträffarnas uppläggning och innehåll.

Rapporten kan i sin helhet beställas genom Lars-Erik Gotthard, Lysekils kommun, Socialkontoret, 453 80 Lysekil

Tel. 0523-193 38, fax 0523-193 99

Rapporten kostar 80 kronor exkl. moms.

1. Bakgrund/Inledning

Bakgrunden var att man i Lysekils kommuns verksamhet för personer med utvecklingsstörning börjat fundera över vilket stöd familjerna kunde behöva när deras funktionshindrade barn skall flytta hemifrån.

Det hade i sin tur grund i två förhållanden:

Syftet med projektet var att:

Metoden i tonårsprojektet skulle bidra till att stärka tonåringarna och deras föräldrars möjligheter att förstå tonårstiden, tonåringens behov och vad som är speciellt för en tonåring med utvecklingsstörning.

Projektgruppens erfarenheter visade att möjlighet till det "föräldrafria rummet" är viktigt för alla tonåringar. Där de kan söka sina egna vägar utan föräldrar. Därför blev en utvärderingsmetod som fullt ut tog sin utgångspunkt i tonåringarnas egna och föräldrarnas egna perspektiv en självklarhet.

Målet var att ge förutsättningar för en ökad självständighet hos tonåringarna genom större självkänsla och kunskap om sig själva och omvärlden. Det kom därför att handla om ett förebyggande habiliterande arbete.

Målet var även att föräldrarna skulle ges möjlighet att möta tonårstidens svårigheter tillsammans och med stöd av handledare.

Projektgruppen kom fram till att arbeta för att få svar på nedanstående frågor:

Projektet innehåller tre huvuddelar:

  1. Tonårsgruppen med regelbunden gruppverksamhet.
  2. Föräldraträffar med erbjudande av samtal mellan föräldrarna med stöd av handledare.
  3. Utvärderingsarbete med intervjuer som skett parallellt under hela projekttiden.

Därutöver erbjöds korttidsavlastning och enskilda samtal. Det var helt frivilligt att delta i projektet och det var möjligt att bara delta i någon del, tex. bara delta i intervjuerna, men inte vara med på föräldraträffarna.

2. Tonårsgruppen

Var 14:e dag under fyra skolterminer har fem ungdomar i ålderna 13-25 år träffats. Träffarna har genomförts på ett och samma ställe i en träningslägenhet, mellan klockan 18.30-21.00. Lägenheten låg centralt i Lysekil och gav möjlighet till kontakter utifrån. I närheten låg en gruppbostad för personer med utvecklingsstörning och närheten dit samt till andra vuxna har varit en del i verklighetsförankringen för tankar om att flytta hemifrån.

Träffarna hade alltid en medveten och tydlig struktur. Tiden var uppdelad i en stund för fika, en stund för fri samvaro och en stund som ägnades åt ett tema som var speciellt intressant för gruppen.

De vuxna i gruppen undvek medvetet att ta på sig en föräldraroll. Tonåringarna fick redan under de första träffarna förklarat för sig att gruppen skulle samlas en tid, men att det inte skulle bli en ny stadigvarande kommunal verksamhet. Så småningom blev gruppen en självklar tillhörighet för ungdomarna som noga planerades in i deras almanackor.

De två första terminerna fungerade material som bilder, kataloger, kritor, pennor och papper som stöd och förstärkare till pratet. De två sista terminerna förändrades behovet av stödmaterial till hjälpmedel som video och papper och pennor. Ett mer självständigt berättande växte fram.

Efter första halvåret märktes en förändring i ungdomarnas förhållningssätt till varandra och till ledarna. De flyttade fokus från styrda aktiviteter till sig själva och de fria aktiviteterna. Man prövade också på vuxenrollen genom att berätta att man inte gjorde några "småbarnssaker".

Gruppgemenskapen mellan tonåringarna gav en möjlighet att skapa en bild av sig själva utifrån egna erfarenheter och insikt i hur de andra kompisarna upplevde dem.

Sista terminen gjorde ungdomarna en film om sig själva. Det blev med tiden tydligare att de ville regissera sina egna liv.

När projektgruppen träffar tonåringarna idag frågar flera när gruppen skall samlas igen. Den avgränsade tiden har givit upphov till funderingar, där ett projekt kring tonåringar inte får innebära konsekvenser som inte tas omhand fullt ut. Det är viktigt med tydlighet i metod och tid så att personer med utvecklingsstörning kan förstå att nu är jag tonåring och är med i en tonårsgrupp i två år för att sedan gå vidare i livet.

I Lysekils kommun drivs en verksamhet vid namn "Kompishjälpare". Kompishjälparna är en form av kontaktmannaskap för och med ungdomar som drivs av Kultur och Fritidsförvaltningen, Socialförvaltningen tillsammans med FUB. Ungdomar rekryteras, vanligen inom gymnasieskolan. De får stöd av en samordnare som hjälper till med utbildning mm. Det utgår arvode och omkostnadsersättning motsvarande vad som gäller för vanligt kontaktmannaskap.

Kompishjälpare är dock inte någon insatser enligt LSS eller SoL.

Under projekttidens gång har betydelsen av tonåringarnas kompishjälpare blivit tydligt. Ungdomarna refererar gärna till sin "kompis" och menar då sin kompishjälpare. Någon gång har kompishjälpare varit med och fikat i gruppen. På den avslutande träffen var alla kompishjälpare inbjudna och det blev på så sätt en sorts brygga till kommande period i tonåringarnas liv.

Kompishjälparen har hjälpt tonåringen att ta del av tonårskultur, mode, musik och filmsmak har växt fram med hjälp av kompishjälparen. Ungdomarna har alltid haft kompishjälpare av samma kön för att det skall fungera som kamratskap. Fyra har lärt känna en annan kamrat inom sin särskoleklass eller inom ramen för eftermiddagsverksamhet.

3. Föräldraträffarna

Projektgruppen kom att träffa sex föräldrar/föräldrapar i grupp fyra till sex gånger per år. Den första terminen hade projektgruppen bestämt innehåll med ämnen rörande tonårsutveckling, sex och samlevnad mm. Uppslutningen på träffarna var låg, och det var inte alltid samma föräldrar som träffades. Projektledningen uppfattade detta som en tveksamhet från föräldrarna vad träffarna var till för och inför ledarna.

I fortsättningen gavs det mer utrymme för spontana ämnesval vilket gjorde att närvaron succesivt ökade. Gruppträffarna kompletterades med möjlighet till enskilda samtal.

Ingen av ledarna var själva tonårsföräldrar och utgångspunkten under träffarna var därför helt och hållet att lyssna in och använda föräldrarnas erfarenheter. Projektgruppen tror att det upplevts som positivt att man inte använt erfarenheter från ej utvecklingsstörda tonåringar i diskussionerna. Det har hela tiden varit klart att man inte diskuterat i föräldragruppen vad som hänt i tonårsgruppen. Som ledare på föräldraträffarna har kopplingen till tonårsgruppen enbart skett via handledning och projektgruppsmöten.

Föräldrarna har dock själva tagit upp sådant som sagts hemma. De tyckte att ungdomarna pratade mer om att flytta hemifrån, hur de skall möblera, vad de kan arbeta med osv. Dessa tankar väckte olika känslor hos föräldrarna som rädsla, förväntan, oro och förtvivlan.

Så småningom blev det mer en diskussion av erfarenheter föräldrarna emellan.

Flera föräldrar beskrev en svårighet i att kunna acceptera att även den utvecklingsstörde tonåringen går igenom samma faser som andra tonåringar. Man kunde se att man lätt applicerar vissa beteenden på sonens eller dotterns handikapp i stället för att se ett normalt tonårsbeteende.

De visade en stor oro inför vad framtiden kan innebära för deras barn när de blir vuxna, där oron handlade mycket om att behöva lämna över omvårdnaden till andra människor som de inte vet något om. Det måste finnas en stor portion trygghet i hur och av vem som hjälpen ges för att man skall kunna släppa taget. Det är även viktigt att veta vem som skall hjälpa just min son eller dotter när jag som förälder inte finns med. Men det fanns också en oro för att det inte kommer att finnas någon personal alls eller möjlighet till bostad eller sysselsättning i framtiden.

4. Resultat av utvärderingsintervjuerna

Fortlöpande under projekttiden har utvärdering i form av intervjuer skett. Tonåringarna har intervjuats vid tre tillfällen och föräldrarna vid två. Utvärderingens främsta mål var att ge de utvecklingsstörda tonåringarna en möjlighet att uttrycka hur de uppfattar sin ungdomstid. Utvärderingen och intervjuerna gav även en bild av hur föräldrarna till dessa tonåringar uppfattade sina tonåringar med utvecklingsstörning.

Materialet har behandlats varsamt och stor vikt har lagts vid att välja ut intervjusekvenser som ger en bild av hur den unge uttrycker sig. Förälraintervjuerna har hanterats på samma sätt.

Att vara tonåring och ha ett handikapp förefaller ge fler påfrestningar än för tonåringar utan handikapp. Under tonårsperioden uppfattar tonåringen oftast föräldern som styrande och auktoritär, samtidigt som föräldern skall vara en källa till stöd. Detta är speciellt svårt att hantera för en tonåring med utvecklingsstörning, då begåvningshandikappet innebär en svårighet att kommunicera både inom och utom sig själv. Samtidigt förväntas tonåringen bygga upp tillit till sig själv och sina resurser, fatta viktiga beslut om sin framtid och frigöra sig från sitt tidigare beroende av föräldrarna.

Barndom och skoltid

Tonårsgruppen som medverkar i intervjuerna bestod av sex personer som samtliga vuxit upp i föräldrahemmet. Alla tonåringar har haft insatser enligt LSS personkrets 1 eller 2. Fem av ungdomarna började i grundskolans särskola. Ett av barnen har gått en kort period i en grundskoleklass. Alla har idag när projektet avslutats gått ur grundskolan och börjat och/eller avslutat särgymnasium. Vilket innebär att de pendlar/pendlat till regionens särgymnasium. Två har redan avslutat särgymnasiet. Av de två har en erhållit arbete, som den unge valt att sluta. Den andra tonåringen har fortsatt inom daglig verksamhet.

Föräldrarnas arbetssituation

Ingen av föräldrarna uppger att barnets handikapp omöjliggjort för dem att arbeta, däremot har man valt att arbeta deltid i två fall för att kunna vara hemma mer med sitt barn.

Syskonens betydelse

I intervjuerna framkommer att syskonen ofta har en viktig och stödjande roll under separationsperioden. Syskonen får en offensiv roll där de stödjer föräldrarna till att kunna genomföra frigörelsen som varje ungdom behöver för att uvecklas till en fullvärdig vuxen.

Syskon som haft möjlighet att lämna föräldrahemmet såg och förstod föräldrarnas starka ambivalens och svårigheter. Intuitivt hjälpte de syskonen att få tillgång till det "föräldrafria rummet", kompishjälpare mm.

I projektet lyfts syskonens betydelse fram och man beklagar att man inte tidigare engagerat sig mer i syskonens situation. Syskon till barn med utvecklingsstörning utvecklar ofta en särskild känsla för andra, och under projektets gång kan man se att de utvecklar en stark förmåga att hjälpa familjen att hitta fortsatta möjligheter i frigörelseprocessen.

Vad är handikappmedvetande?

För den som är ung och funktionshindrad utgör tonårstiden en extra påfrestning. Ungdomar med funktionshinder förefaller ha svårare än andra tonåringar till att uppfatta sig som "okej jag är utvecklingsstörd men duger ändå". Därför betyder ett handikappmedvetande mycket för att kunna grundlägga en tryggare bild av sig själv, självinsikten kan sägas utgöra grunden för att kunna hantera sitt eget inre godkännande ex. "jag är okej" men i en besvärlig utvecklingsperiod.

Om den unge innan tonårstiden har en medvetenhet om vad utanförskapet innebär betyder det att mycket redan är vunnet. I intervjumaterialet framkommer att föräldrarna till två av ungdomarna i undersökningen uppfattade att deras tonåringar hade ett handikappmedvetande.

En ung person med utvecklingsstörning, som inte har tillgång till begrepp för att i vardagen kunna uttrycka och förstå sitt eget handikapp, har svårt att klara utvecklingen mot vuxenlivet. I hög grad kommer dessa tonåringar att bära med sig skuld och skamkänslor för sitt handikapp och se det som mycket begränsande. Under denna omorienteringsfas behöver tonåringarna stöd av andra vuxna, som kan bekräfta dem och se dem med "vuxenögon", utan att vara indragna i den långa och svåra separationen som tonåringar behöver göra från sina föräldrar.

Det är inte bara svårigheter för tonåringarna att få handikappmedvetande under frigörelseprocessen utan den kan hos föräldern även ge upphov till känslor av sorg. Med tiden kan relationen mellan föräldrarna och tonåringen bli ännu svårare att hantera. Även den unges värld utanför familjen kan påverkas, den unge kan rikta sig mot grupper där alkohol och kriminalitet förekommer. De föräldrar som inte kan eller orkar tala med sin tonåring om vad handikappet betyder i vardagssituationer, i förhållande till andra människor och till dem själva, behöver stöd i föräldragrupper eller i enskilda samtal.

Att vara tonåring och tonårsförälder

I föräldraintervjuerna framkom förändringar som föräldrarna lagt märke till i början av tonårsperioden, där alla beskriver sitt barn som mer tillbakadraget, ibland ledset, depressivt. Det handlade ofta om förändringar i tonåringens sätt att vara mot dem eller i gemenskap med andra.

Samtidigt utvecklas under tonårstiden olikheten mellan dem själva som tonårsföräldrar och deras bekanta med barn i samma ålder mer markant. Drömmar som andra föräldrar har kring deras barns utbildning och vuxenliv ser för dem helt annorlunda ut. I denna förändring beskriver föräldrarna hur de allt mer känt att de trätt in som ställföreträdande kamrater och kompenserar sin tonårings ensamhet genom familjesamvaro.

Det finns en form av släktskap som går över gränsen av det familjen ger. Särskilt under tonårstiden har detta varit tydligt. En svårighet är begränsningen inom en liten kommun för ungdomar som vill träffa andra med samma funktionshinder. Det behövs en möjlighet av byte av skolmiljö och kamratgäng under denna period för att själv lära känna och förstå konsekvenseran av sitt funktionshinder.

I en föräldraintervju talades om behovet av att få träffa andra med samma handikapp.

"När vårt barn träffar andra ungdomar med samma handikapp sker en förändring hos honom. Vi kan själva inte förstå vad som händer, men det vi ser är positivt och det är som om han visste att de hör tillsammans på ett alldeles bestämt sätt".

Relationer till flickvänner/pojkvänner

I den första intervjuomgången framkom att flick-, respektive pojkvänner var något som alla gärna pratade om. Alla hade tänkt och talat om detta och nästan alla hade varit kära i en klasskamrat eller någon kamrat där man bodde. Ingen uppgav i början av projektet att de haft en längre relation eller långvarig kontakt. Det var många drömmar som kom i dagen. Drömmar om att gifta sig, bo tillsammans med någon och att ha det skönt.

Under tonårstiden står den unge inför att förstå sin egen sexualitet, och att hitta en person av motsatt/samma kön för att nå intimitet med. Tonåringen utsätts för värderingar och får signaler som skall stötta hanterandet av deras sexualitet och sexuella behov.

Föräldrarna talade om att de förstod ungdomarnas behov och sexuella känslor samtidigt som de oroade sig för att det kommer att bli en ensam sexualitet.

I den andra intervjuomgången hade alla träffat någon eller några personer som gjort att de blivit klara med sin sexuella identitet. Alla var kära i någon partner som också var utvecklingsstörd. För många av dem var denna upptäckt så betydelsefull att man omskapade tankar både kring sig själv och sin egen framtid.

I det tredje intervjutillfället framkom att fyra av ungdomarna hade en pojk-, eller flickvän.

Upplevelser av kamratrelationer

Vid första intervjutillfället gav alla deltagarna en mörk bild av sin egen kamratsituation.

För de yngre i gruppen fanns fortfarande viss kontakt med tidigare kamrater och tillfälliga kontakter vid olika aktiviteter, men sällan eller aldrig var kamratkontakterna för att "ha kul tillsammans". För de äldre tonåringarna såg det ut på samma sätt dvs. man hade inte kontakter med tidigare kompisar, grannbarn från skola, fritid. Under projekttiden har samtliga ungdomar haft en egen kompishjälpare. Denna kontakt uppgavs ha lagt en god grund för att tonåringen själv skall kunna påbörja andra kamratkontakter.

Under den mellersta delen märktes ökning av kontakter utanför hemmet med andra unga, oftast med andra tonåringar med utvecklingsstörning. Tonåringarna började trivas bättre utan öppet föräldrastöd, ville klara sig själv till och från aktiviteten eller med kompishjälpare.

Under den avslutande intervjun framkom att två inte längre hade kompishjälpare. En hade valt bort det och hade nya kamrater och den andra hade ökat sina egna spontana kontaktförsök med andra.

Ingen av ungdomarna talade om att de var ensamma. De tillhörde inte något kompisgäng, utan när de träffade flera var det i en ordnad aktivitet, oftast med en vuxen ledare. Ungdomarna var inte beroende av föräldrarna under aktiviteterna i projektet.

Kamratrelationer förändras över tiden och befintlig erfarenhet förmedlar att tonåringar med utvecklingsstörning med tiden blir allt ensammare. Detta kunde fastslås av alla föräldrar i gruppen, alla kunde ge exempel på hur deras tonåringar haft problem med att behålla tidigare kamratkontakter.

Tre av tonåringar använde inte ordet tonåring om sig själva och tyckte inte heller att de tillhörde gruppen. En av tonåringarna tyckte att det är svårt att vara tonåring för han uppfattade att vuxna tyckte att han är liten till sättet.

Att som förälder vara både tröstare och förklarare är en svår uppgift. Föräldrarna upplevde det mycket svårt att förmedla till sin tonåring att andra inte vill vara med dem, då ungdomar utan utvecklingsstörning inte vågade vara ärliga i kontakten utan antydde andra anledningar än just begåvningshandikappet.

Två tonåringar var rädda för allt för tuffa normala tonåringar och uttalade rädsla för att bli mobbade.

Två av föräldrarna upplevde att deras tonåringar hade det enklare i kontakten med vuxna och valde vuxensällskap.

Relationen till föräldrarna

I intervjuerna med tonåringarna har tonåringen fått möjlighet att tala om sina egna behov som föräldrarna hade svårt att se eller förstå. Flera av tonåringarna uppgav att de inte varit i konflikt med sina föräldrar. De använde istället termen att vara osams. Fem av tonåringarna svarade att de varit osams med föräldrarna ibland. De konflikter som var vanligast handlar om att föräldrarna bestämmer om saker som de själva vill bestämma om.

Pojkarna beskrev sina konflikter som öppna och aggresiva och att man hade konfrontationer mellan sig och föräldrarna. I flickornas beskrivningar syns mer av inåtvändhet, undandragande, tystnad och otydlighet.

Tonåringen beskriver en tydlig frustration över att vuxna inte lyssnar.

"Vi talar inte längre om det, dom lyssnar inte och jag har annat att tänka på".

Ur intervjuerna framkom följande:

Ingen av dessa tonåringar uppfattade att relationen till föräldrarna skulle vara annorlunda under tonårstiden. Tonåringarna hade inga förväntningar på att de skulle få mer att bestämma om.

Att våga säga stopp är en svårighet som för äldrarna talar om. En av föräldrarna söker professionell hjälp för att lära sig våga säga stopp.

Inom gruppen fanns dock förväntningar på att föräldrarna skulle finnas till för dem och det tycktes som om föräldrarna var lyhörda, tydliga och vågade säga stopp.

Föräldrarnas upplevelser av svårigheter

I föräldraintervjuerna framkom att fritiden var ett stort problem. När tonåringen inte har några kamrater eller någon fritidssysselsättning blir de beroende av föräldrarnas stöd.

"Vi önskar att ha en mer vuxenliknande relation, men eftersom vi hela tiden är indragna i vår tonårings vardag, på så många plan kan inte en frigörelse vara möjlig utan att ge tonåringen andra yttre förutsättningar i form av annat boende och sysselsättning. Våra möjligheter att styra relationen så att tonåringen utvecklas mot oberoende och får ett eget liv är omintetgjorda. Vi känner att vi inte kan hantera situationen. Våra egna relationer som man och kvinna är starkt påverkade, dessutom har vi svårighet att behålla våra relationer till anhöriga och vänner. Det är så att vi drar oss för att bjuda hem vänner, vi har bara ett fåtal kvar och det blir oftast så att vi väljer att åka till dem. Just nu överskuggar våra svårigheter med vår tonåring allting, och såväl släkt som vänner är indragna".

Föräldrarna beskrev hur de letar efter en lösning och att de ibland ser lösningar, men att deras tonåring inte var villig att ställa upp på dessa. Man levde med speciella tidsramar. Allt måste klaffa för att de skall kunna delta i de aktiviteter som familjen och tonåringen hade behov av.

Föräldrarna uttryckte att de även har tankar om vad tonåringen måste kunna för att flytta hemifrån. Exempelvis städa, bo ensam, hantera ekonomi och att denna träning måste ske under föräldrarnas överinseende.

Föräldrarna om sin egen situation

Föräldrarna talade om sin situation som:

"Mer likt en småbarnsförälders"

"Jag är kamarat, förälder, hjälpare"

"Mitt barn är alltid med mig när vi är ute tillsammans, att vara tillsammans med ungdomar är för svårt."

"Andra ungdomar rör sig mellan vuxenvärld och ungdomsvärld - mitt barn är inte med."

"Att våga säga stopp är svårt. Jag behöver få hjälp annars kommer jag och mitt barn inte att klara den är perioden."

Tonåringarnas vuxenbilder

Att tala med tonåringar om vuxenbilder är särskilt intressant eftersom det är av stor vikt att de har både drömmar och mer realistiska tankar om vuxenlivet.

Hur ser då vuxenbilden ut för tonåringarna vid första intervjutillfället?

Vid den andra intervjun framkom liknande svar. Alla sex tonåringarna talde om att "ett boende utanför föräldrahemmet" är vad de önskade sig för att känna sig vuxna.

Samtalen i den tredje intervjun, gav uttryck för mer nyanserade vuxenbilder. Alla tonåringarna talade om vuxenhet och förknippade det med att flytta hemifrån, och att få bestämma över sig själv. En av tonåringarna som just flyttat säger:

"Jag är vuxen nu, jag bor själv. Jag träffar kompisar och bjuder dem på kaffe. Ingen bestämmer vem jag träffar, inte mamma och pappa eller personalen. Ingen bestämmer om mina kompisar ska gå eller komma. Ibland träffar jag mina syskon, de kommer och hälsar på mig. Jag går och lägger mig när jag själv vill".

I intervjuerna talades även om tonåringarnas tankar om arbete och yrkesdrömmar. Dem var i mindre grad än vad intervjuaren hade förväntat sig intresserade av att samtala kring detta ämne. Det verkar som om ungdomarna i liten utsträckning fått möjlighet att prata om arbete/yrkesliv.

Föräldrarna om kommande boende

Alla föräldrarna ansåg att det var bra för både dem och ungdomarna att de flyttade hemifrån och att de kände ansvar för hur deras barn bor och hur det får sina behov tillgodosedda. I föräldraintervjuerna framkom att de önskade ett boende för sonen eller dottern med hög respekt för integritet, liten personalomsättning och individuell hjälp och att barnet kunde leva tillsammans med en partner i en mogen relation som man/kvinna.

Flera av föräldrarna var även oroliga för att deras tonåring skulle utnyttjas av andra människor med egna psykosociala problem.

Föräldrarna om framtida arbete

Föräldrarna hade ej lika uttalade tankar kring hur deras tonårings framtida arbetsplats eller yrke skall se ut. Ur två av föräldraintervjuerna framkom önskan om daglig verksamhet med inriktning mot "vanliga arbetsuppgifter". En av föräldrarna pekade på svårigheten för sin tonåring att kunna passa tider, handha busskort och ha med andra arbetskamrater att göra, vilket skulle försvåra möjligheten till ett arbete.

Alla föräldrarna uppgav dock att målet för deras tonåringar var att de skulle få tillgång till arbete eller sysselsättning i någon form.

Tonåringarna om tonårsgruppen

Ur intervjuerna framkom att man tyckt bäst om:

Föräldrarna om föräldragruppen

Ur intervjuerna framkom att föräldrarna upplevt:

Vad föräldrarna vill förmedla

Hjälp ditt barn att få vara ute i samhället, de gör bäst PR för sig själva, och dessutom kommer ditt barn att få möjligheter som det inte kan ges inom familjen.

Kräv att ditt barn skall få en kompishjälpare.

En tonåring behöver få tillgång till både grupp och enskild verksamhet, se till att skapa tonårsgrupper.

Hjälp ditt barn att hitta ungdomar med handikapp, så att de får kamrater.

Stå på dig så att grupper finns för dessa ungdomar, de måste alltid nöja sig med det utbud som finns på orten och får inget om de har andra behov.

Hjälp till att skapa grupper för både pojkar och flickor.

Halmstad 1997-11-25

[Tillbaka till Top] [Tillbaka till Kunskapsmappar]

[an error occurred while processing this directive]