Rättstrygghet för personer med utvecklingsstörning.

Utdrag ur en projektrapport.
FUB:s rättstrygghetsprojekt med Snorre Hermansson som projektledare har pågått under åren 1993- 1996. Projektet har finansierats av Allmänna arvsfonden. Det följande sammandraget av projektrapporten har utförts av FUB:s Kunskapsservice. Flera avsnitt i rapporten tas här endast upp i korthet och för den som önskar fördjupa sig i ämnet hänvisas till rapporten i sin helhet. Den kan erhållas från FUB:s kansli i Stockholm, tel 08- 678 81 31 - fax 08-678 81 33

En av utgångspunkterna för projektet var att personer med utvecklingsstörning på olika sätt är mer utsatta än andra samtidigt som de har svårigheter med att ta tillvara sina rättigheter inte minst när de utsätts för kränkningar och övergrepp.

1. Den särskilda utsattheten.

Funktionsnedsättningen och dess innebörd.

Med särskild utsatthet menar vi att någon löper större risk än andra att försättas eller försätta sig i situationer som man inte klarar av, psykiskt och/eller fysiskt. För personer med utvecklingsstörning innebär funktionsnedsättningen i sig en utsatthet. Det är lätt att försättas i svårbegripliga situationer när man har vaga begrepp om t ex antal, tid, orsak och verkan. Beroendet av andra i den dagliga livsföringen kan också utnyttjas av andra både av obetänksamhet och av beräkning.

Rättstrygghetsprojektet har visat att kunskapen om utvecklingsstörning och dess konsekvenser är bristfällig inom många av de verksamheter personer med utvecklingsstörning kan komma i kontakt med i samband med t ex utredningar om misstänkta övergrepp och kränkningar. Rapporten redovisar flera konkreta exempel på detta. Så har t ex en tingsrätt tolkat ett intyg om "måttlig utvecklingsstörning" som en mindre omfattande utvecklingsstörning än "lindrig utvecklingsstörning". Det är därför viktigt att förmedla vissa grundläggande upplysningar om funktionsnedsättningen och samspelet med omgivningen i olika situationer. Mer om detta finns att läsa i rapporten.

Rapporten noterar inte bara okunnighet och brister i hanteringen av ärenden där personer med utvecklingsstörning är berörda. Man har i projektet även funnit exempel på att domstolar kan göra stora insatser för att bringa klarhet i t ex frågor om utnyttjande eller ej. Hembesök och videofilmning av brottsplats och inledande vittnesförhör omedelbart efter anmälan om våldsbrott kan t ex visa sig värdefulla för utgången av målet.

Känslomässig utveckling och socialt samspel.

Personer med utvecklingsstörning kanske inte visar eller kan visa sina reaktioner på ett övergrepp på ett sätt man är van vid. Beroendeförhållandet till andra kan också göra att många människor med utvecklingsstörning kan sträva efter att "vara till lags". Det kan gälla både inför en förövare och inför t ex en förhörsledare. Det är därför särskilt angeläget att det under en utredning finns med någon stödperson som är väl förtrogen med den utvecklingsstörde, någon som denne kan känna förtroende för och som kan få den utvecklingsstörde att våga berätta på ett friare sätt.

Det finns ett stort behov av att skaffa sig kunskap om och utveckla metoder för en förhörsteknik som ökar rättstryggheten vid förhör med utvecklingsstörda personer. Projekttrapporten pekar bl a på de möjligheter som kan finnas i användandet av interaktiva dataprogram, där personer som saknar ord med datorns hjälp kan illustrera vad de upplevt.

Med de erfarenheter som gjorts under projektarbetet kan det finnas skäl att överväga förslag om förändring av gällande regler om förundersökning för att säkra brottsoffers rätt att efter sina förutsättningar få komma till tals i förundersökningen.

Sakkunnig bedömning om den utvecklingsstörde personens förutsättningar, kapacitet ifråga om språk och förståelse och behov av hjälpmedel och stöd bör inhämtas från t ex sakkunniga inom habiliteringen. Anhöriga och gode män som står den utvecklingsstörde nära kan också bidra med kunskap om personens tidigare erfarenheter.

Negativa attityder påverkar självbilden

De bärande principerna i LSS om självbestämmande och inflytande har flyttat fram positionerna för personer med utvecklingsstörning, men gamla synsätt finns fortfarande kvar. Även nerlagda institutioner kan bildlikt finnas kvar i inställningen till personer med utvecklingsstörning!

Många berövades förr en normal uppväxt i familj genom tidiga institutionsplaceringar där de inte fick utveckla nära, långvariga relationer med andra. Ett av motiven för att inrätta särskilda institutioner, vårdhem, för utvecklingsstörda människor har varit att skydda en utsatt grupp för utnyttjanden från en oförstående omvärld. Detta till trots visar bl a intervjuer med personer som levt i eller varit anställda vid dessa institutioner att man där tolererade en vida högre nivå av psykiskt och fysiskt våld än det omgivande samhället.

Detta våld utövades mellan personal och intagna, men också mellan intagna inbördes. Sådana erfarenheter kombinerade med ett kollektivt omhändertagande (sovsalar, vård enligt löpande banprincipen, godtyckliga bestraffningar och ständiga omflyttningar som uppfostringmetod) har hos många vuxna utvecklat en sorts "offermentalitet".

Ännu 1996 möter man från överraskande många håll önskemål om "att för den utvecklingsstördes bästa" åter göra det möjligt att flytta till vårdhem, "väl skyddade från onda företeelser i samhället" . Detta kan ses som uttryck för känslor av vanmakt, rädsla och resignation efter en smärtsam upplevelse av allvarligt övergrepp på nära håll, men det visar framför allt på vikten av att FUB och berörda myndigheter ständigt måste påminna om den omfattande kunskap som finns om institutionslivets negativa inverkan på människor.

Att det fortfarande 1996 vistas personer med utvecklingsstörning på vårdhem bör ses som en allvarlig brist ur rätts-trygghetssynpunkt.

Med tanke på vad många äldre personer med utvecklingsstörning fått uppleva av nedvärderande attityder och kränkningar är det inte förvånande att de, trots att de upplever övergreppet som lika smärtsamt som andra, ändå kan ha svårt att förstå att kränkningen är otillåten eller t.o.m ett brott. Det förutsätter en insikt om egen och andras rätt till okränkbarhet som de inte haft möjlighet att utveckla.

2. Vad är rättstrygghet?

Med begreppet rättstrygghet avses i projektet rätten för personer med utvecklingsstörning att få skydd mot kränkningar av olika slag mot den personliga integriteten. Det handlar om rätten att uppleva trygghet till sin person och egendom. Kränkningar kan begås av enskilda och av myndigheter i deras myndighetutövning.

Med rättstrygghet avses även det särskilda rättsliga stöd som personer med utvecklingsstörning kan behöva för att uppnå samma rättssäkerhet som andra när det gäller att hävda sina medborgerliga rättigheter.

Ett antal samverkande faktorer avgör om verklig rättstrygghet för personer med utvecklingsstörning skall komma till stånd:

Inom projektet har man efterhand upptäckt allt fler områden där nya risker för diskriminering, kränkning och övergrepp kan uppstå. Som en följd av den omfattande decentraliseringen av samhällstödet till personer med utvecklingsstörning finns stora nya utbildningsbehov för bl a myndighetspersoner som är oerfarna när det gäller utvecklingsstörda människors särskilda svårigheter och behov, inte minst i rättstrygghetsavseende.

Omorganisationer inom olika centrala myndigheter på riks- och länsnivå gör, att de som tidigare varit specialiserade på området utvecklingsstörning, nu får helt eller delvis nya arbetuppgifter inom t ex allmän socialtjänst eller äldreomsorg. Därmed riskeras att kompetens som under decennier samlats inom dessa funktioner urholkas, skingras eller helt går förlorad. Samma utveckling kan ses inom rättsvårdande myndigheter.

Ovanstående erfarenheter visar att FUB måste dels bevaka rättstrygghetsfrågorna och dels samverka med verksamhetr i samhället för åstadkomma positiva förändringar.

Samhällskydd för barn som far illa.

Samhällets stödinsatser till barn med utvecklingsstörning byggs idag upp med insikten att uppväxt i familj är grunden för en gynnsam utveckling för barnet. Men alla familjer har trots detta inte förutsättningar att ge barn goda uppväxtvillkor.

Barn med utvecklingsstörning har som andra barn rätt till skyddsingripanden från samhällets sida vid misstanke om missförhållanden i hemmet. Var och en som misstänker att barn far illa har enligt socialtjänstlagen rätt att anmäla detta. För anställda inom barnomsorg, skola, hälso- och sjukvård m m är detta en skyldighet.

Barn med funktionshinder riskerar att falla mellan stolarna när misstankar finns om att barnet far illa i hemmet. Ofta ansvarar olika huvudmän med sinsemellan olika traditioner för barnets omsorg och behandling. Utgångspunkten för insatser inom LSS, vilka sker på familjens begäran, är råd och stöd och inte kontroll. Från personal inom socialtjänsten möter man å andra sidan föreställningar om att samhällsansvaret för barnets säkerhet skulle falla på LSS-personal och habilitering, som ofta har närmare insyn i familjen.

I projektet har man på flera håll i landet till sin förvåning mött personal inom omsorg och habilitering som inte varit medvetna om sin anmälningsplikt.

Tvångsomhändertagande av barn innebär svåra beslut som alltid innebär ett oerhört intrång i familjens integritet från samhällets sida. Det är en yttersta åtgärd som aldrig får tillgripas utom när barnets säkerhet inte kan tryggas på annat sätt. Det råder stor enighet i samhället om detta.

När det t ex gäller lindrigt utvecklingsstörda föräldrar finns dock exempel på omhändertagande enligt LVU (Lagen om vård av unga) utan att detta föregåtts av erforderlig utredning och anlitande av sakkunniga för bedömning av andra möjligheter (enl SoL resp LSS) att trygga barnets uppväxt.

Generella uppfattningar om utvecklingsstördas lämplighet som föräldrar har i enskilda fall fått styra i stället för rättsäkra utredningar grundade på modern vetenskap och beprövad erfarenhet och där det krävs speciell kompetens för att göra bedömningar.

Projektets erfarenheter av brister när det gäller tillämpningen av samhällsskyddet för barn som kan misstänkas fara illa, visar att detta är ett angeläget område för forskning, metodutveckling och utbildning.

Rättstrygghet inom gruppbostäder och dagcenter.

Frågor om frivillighet, omvårdnad och tvång inom olika insatser har utgjort de mest efterfrågade ämnena vid projeketets olika informationstillfällen. De flesta misstänkta övergreppen i form av psykiska, fysiska och ekonomiska kränkningar har skett i anslutning till gruppbostäder och dagcenter, där de flesta vuxna med utvecklingsstörda idag bor och har sin verksamhet.

De senare årens framgångar i fråga om den materiella standarden i bostäder med särskild service har inte alltid motsvarats av samma standard när det gäller rätten att i sin bostad känna sig säker och trygg till person och egendom.

Att fullgöra det omvårdnadsansvar, som bl.a. innebär en skyldighet att skydda personer med utvecklingsstörning för onödiga påfrestningar och faror i situationer som personen själv inte kan överblicka, innebär ofta att ställas inför svåra val.

Dessa situationer uppstår inte sällan i vardagsumgänget med vuxna utvecklingsstörda och det kan gälla frågor om personlig hygien, matvanor, hushållning med pengar m m. Projektet har sett många exempel där personal inte fått tillräckliga anvisningar, utbildning och annat stöd och därför tillgripit tvångsåtgärder vid utövandet av sitt omvårdnadsansvar.

Det är viktigt att personal ges möjlighet att under sakkunnig ledning definiera vad de etiska grundbegreppen integritet och självbestämmande kan ha för innebörd. Det är också viktigt att framhålla att det finns mycket stödpersonal som arbetar engagerat och mycket professionellt med dessa svåra frågor. På grund av besparingskrav finns det dock stor risk att bl a arbetsledare vid gruppbostäder och dagcentra får allt mindre tid att utveckla innehållet i verksamheten.

Utvecklingsstörda lagöverträdare behöver också stöd.

Även i de fall då personer med utvecklingsstörning misstänkts och/eller dömts för att begått olika brott kan en del allvarliga brister konstateras när det gäller bl a brottsförebyggande arbete och anmälnings- och utredningsförfarande..

I brottsutredningar måste prövas om den brottsliga handlingen skett med vett och vilja då den begicks, dvs om det funnits ett uppsåt. Föreligger inte uppsåt kan den misstänkte i regel inte fällas för brott. Med tanke på vad vi vet om utvecklingsstörningens konsekvenser borde det vara en huvuduppgift för en förundersökningsledare att vid bedömningen använda sig av personal med särskild kompetens t ex en psykolog med kunskap om utvecklingsstörning.

Även när det gäller tvång och vård utan samtycke har man i projektet funnit allvarliga brister då det gäller samarbetet mellan huvudmän för insatser enligt LSS och myndigheter som har laglig rätt att besluta om olika tvångsåtgärder. För personer med utvecklingsstörning kan detta innebära att de går miste om kvalificerat skydd och behandling. Det innebär också en betydande rättsosäkerhet om tvånget, om än i skyddande syfte, utövas av personal som inte har den särskilda kompetens som behövs.

Erfarenheter av omvårdnadsansvaret enligt LSS.

Omvårdnadsansvaret enligt LSS innebär enligt specialmotiverngen en skärpning av huvudmannens skyldighet att se till att den enskilde vid behov får hjälp av andra myndigheter t ex polis.

Om en person med utvecklingsstörning utsatts för brott och av olika skäl inte själv kan göra polisanmälan får det anses ligga i omvårdnadsansvaret att efter prövning enligt sekretesslagen se till att misstankar om övergrepp eller andra brott polisanmäls. Prövningen enligt sekretesslagen skall utgå från om anmälan kan vara till men, nackdel, för den enskilde.

Denna anmälningsskyldighet är inte bekant för alla ansvariga för omvårdnad enligt LSS. Det händer dessutom ofta att misstankar om brott diskuteras och utreds inom den egna organisationen så länge att vittnesuppgifter och värdefull teknisk bevisning gått förlorad när polisanmälan till sist eventuellt görs. Följden har ofta blivit nedlagd undersökning med motiveringen att "brott ej är styrkt".

Felaktig tolkning av sekretesslagens bestämmelser har också kommit att utgöra ett hinder istället för det skydd för den enskildes integritet som är syftet med lagen. I förarbetena till LSS betonas att det allmänt sett inte torde vara till men för den enskilde att brott anmäls och utreds.

På grund av underrapporteringen av skador och misstankar om brott mot personer med utvecklingsstörning har rättsvårdande myndigheter och forskningsenheter visat ringa intresse för studier och åtgärder på detta rättstrygghetsområde. Även Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1996:11) om Anmälan om övergrepp inom kommunernas äldre- och handikappomsorg samt den därtill knutna hälso- och sjukvården präglas av man i första hand haft äldreomsorgen i åtanke. Detta får dock inte hindra att goda rutiner i förebyggande syfte utvecklas även för personer med utvecklingsstörning.

Det blir fortsättningsvis en viktig uppgift för FUB, dess rättsombud och lokala föreningar att t ex inom ramen för samverkan med kommunerna bevaka att lokala rättstrygghetsrutiner anpassas till de särskilda förutsättningar som kan gälla peroner med utvecklingsstörning.

3. Projektet - en plattform för medlemsstöd och intressepolitiskt arbete.

Det kan vara viktigt att betona att ett projekt som detta aktivt söker bristerna i verksamheter för att kunna föreslå förbättringar. Verksamheter som fungerar väl, d v s uppfyller den enskildes behov och rättigheter till goda levnadsvillkor. har inte berörts annat än som goda förebilder.

I det följande anges i korthet några insatser inom projektet, som har betydelse för rättstrygghetsfrågornas utveckling inom FUB-rörelsen.

FUBs rättsombud

En av huvuduppgifterna var att rekrytera och utbilda ett trettiotal rättsombud. Sedan många år finns inom FUB föräldrarådgivare med främsta uppgift att förmedla kunskap och stöd förälder-till-förälder. Föräldrarådgivarna uppgår f n till ett 80-tal över hela landet. De utses av lokalföreningarna och riksförbundet arrangerar grund-och fortbildningar.

Rättsombuden erbjuds en relativt grundlig allmän rättslig orientering, för att därefter kunna informera medlemmar och ge handfasta råd om hur man kan ta sig fram i offentlig förvaltning, överklaga myndighetsbeslut o s v. Arbetet sker på ideell grund och vid behov hänvisas rättsombuden till - eller får själva stöd hos - FUB:s ombudsmän och förbundsjurist eller hos t ex en advokat på orten.

Rättsombuden är alla FUB-medlemmar och de flesta är föräldrar eller syskon till personer med utvecklingsstörning. Utbildnings- och yrkesbakgrund varierar, men samtliga har tidigare erfarenheter av att handskas med författningstexter och liknande. Några är jurister, andra är socialarbetare, lärare mm. Förteckning över samtliga rättsombud finns att få på riksförbundets kansli i Stockholm.

En handbok har tagits fram, den ska fungera som en lathund som kortfattat anger vilka regler och rutiner som kan vara särskilt viktiga att beakta för att den utvecklingsstörde ska få en rättsäker utredning och ett väl anpassat stöd sedan utredning genomförts. Arbete har påbörjats med att sammanställa motsvarande handböcker anpassade för t.ex gode män, arbetsledare inom olika insatser enligt LSS samt eventuellt också olika yrkesgrupper inom rättsväsendet. Det har visat sig att bl a åklagare och polis kan ha bristande erfarenheter av att i den rättsliga processen ta hänsyn till att en utvecklingsstörning finns med i bilden.

Utåtriktade informationsinsatser.

En vanlig form för information har varit att erbjuda en kommun eller flera närliggande kommuner två temadagar med mellanliggande kvällsmöte för att nå så många berörda som möjligt. Ur denna gemensamma kunskap om integritet, självbestämmande och rättstrygghet hos olika berörda kategorier har också utvecklats initiativ till lokala utvecklingsarbeten.

Information till personer med utvecklingsstörning.

Att få lära sig värna sin integritet, få veta sina rättigheter och vilket stöd man kan få när man känner sig hotad har varit återkommande önskemål. Avsaknaden av lämpligt pedagogiskt material för undervisning i särskolor och i vuxenundervisning ledde till framtagning av en videofilm, "Säga ja säga nej. Vem ska få krama mig?" med tillhörande studieplan för lärare, cirkelledare och andra som kan leda samtal i ämnet. (Information om filmen kan fås på riksförbundet FUB:s kansli i Stockholm.)

Samarbete om arbetsrättsliga frågor.

Rättstrygghetsprojektet har samarbetat med och uppvaktat en rad svenska, men även internationella organisationer i syfte att mobilisera särskild uppmärksamhet kring frågor som kan medverka till ökad rättstrygghet för personer med utvecklingsstörning.


[Tillbaka till Top] [Tillbaka till Kunskapsmappar]

[an error occurred while processing this directive]